Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min resa till Småland. Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När likkistan fått sin tillbörliga spik,
Ej mer på sig reser det krångliga lik.
I locket har dödsengeln skjutit sin pil,
Och nu kan arftagaren vara trankil.
När allting slår krokskank, än härs och än tvärs,
I oder, sonnetter och annat slags vers,
Det hjelps med en spik, som i ändan man drar.
Den kallas för rimslut, och, tro mig, han tar.
Allt derför är spiken en grundelig sak
I vagn, som i kärra, i golf som i tak.
Ty, vore ej han, som höll samman all ting,
I tu sprang snart verldsrymdens bräckliga ring.
Så spikom då hop, hvad som spika förmås:
Palatser och kojor, pauluner och bås,
Tullnärer och hajar, talltoppar och fjell,
Hundturkar och vargar, planeter och spjell.
II.
On man vill finna idealet till en hållkarl, måste man söka
det i Fittja. Den närvarande är det dock icke. Desto mera
utmärkte sig den, som tidens hållkarl, döden, 1823 om våren
afforslade. Han var en knubbig, undersätsig och bredaxlad
man med små lifliga ögon och knytnäfvar som klubbor.
Man såg honom alla tider på dygnet, omgifven af sitt
sauvegarde, skjutsbönderna, i en grå jacka, blåa kortbyxor med
spännen af messing, röda strumpeband, hvita ullstrumpor,
rödrandig vest och becksömsskor. Lik en Karon vid sin
färja lät han sällan någon passera, som ej förut framvisat den
gyllne penningen. Om någon kommer att försofva sig vid det
yttersta basunaljudet, blir det visserligen han; ty med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
