| I:382 |
Det prunkande slottets balkonger försmår jag,
De stolta terrassernas grefliga bädd.
I backstugans fönster som bondpojke står jag,
Helt enkelt i grönskande vallmarsrock klädd.
Mitt anlet är brunt som den solbrända rutan,
Tulpanernas smink kan jag vara förutan.
Här fader och moder och förfäder föddes
Och hela mitt slägte från led och till led.
Af samma ohyflade björkkäpp de stöddes
Sin lefnad igen om på urgammal sed.
Den fostrande mull, som dem närde i lifyet,
En moderlig graf åt dem alla har gifvit.
De nådiga blickar från höghetens öga,
Från guldsmidda händer den flyktiga vård
Min känsla, mitt hjertelag röra så föga.
Långt hellre jag tjenar hos bonden å gård,
Der ära och tro och ett redeligt sinne
Än växa som blommor i bröstet här inne.
Blott en gång den äran jag egt i min lefnad
Att nådig grefvinnan få kyssa på hand.
Hon kom för att se på vår spånad och väfnad
Och, såsom hon sade, förströ sig ett grand.
Sen gunstigt hon smakat en bit af vår kaka,
Hon täcktes mig klappa på kind och på haka.
»Du arma, som fått på din lott uti verlden
»Att stå i en koja och träla din tid
| I:383 |
»När törnrosen stolt framför slottssalens speglar
»Fördubblar sin fägring från topp och till tå,
»Hvad är du? -- Dock lyckligt, att tadlet beseglar
»Med tystnad sin dom; ty hvad gälde du då?
»Till sällskap dig skänktes af njugga naturen
»Den fattiga hämpling på pinnen i buren.»
Mitt hjerta ej rörde det nådiga talet,
Nog af om ett älskande öga mig ser.
Emellan det höga och låga i valet,
Mitt pris åt den torftäckta kojan jag ger.
Så högt i palatsen än rosen berömmes,
Kan ske hennes fägring i morgon förglömmes.
Ej lida jag kan att min älskling förkränkes,
Min qvittande vän ofvan mig der i höjd.
Gemensamt ur samma pokal åt oss skänkes
Den kyliga källans förfriskande fröjd.
Han sjunger, jag blommar, och båda till samman
Vi lefva förtroligt i glädje och gamman.
Och nalkas så julen, då vintriga nätter
Förhärja hvar ros med sin isande vind,
Bland bullar och julljus på bord man mig sätter
Och alla sig fröjda och kyssa min kind.
I ring kring min blomma ta flickor och gossar
Då gläds jag och anletet rödare blossar.
