Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre prosaiska uppsatser - Försök till tal öfver en svafvelsticka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillräckligen gagnat, lida det ödet att trampas under fötterna
af en verld, hvilken
– »med förtjensten, som med jorden gör,
»Dess skänker njuter, trampande på henne.»
Förgäfves återkallas hon nu till sitt forna lif. Om vi också
försöka att sammanbinda alla dess spridda och sönderspjelkade
delar, så förblifva de dock samma förtorkade stickor utan själ
och inbördes förening.
I händelse det tillåtes mig att lämpa dessa reflexioner
till den närvarande tiden jemte dess förhållande till skön
konst, så tror jag mig icke taga fel, om jag emellan den
och vår svafvelsticka finner mycken likhet. Fordom stod
poesien, ett enda stort och fullväxt träd, i den friska,
fria och öppna naturens lustgård. Det hemtade sin glans från
himmelens sol, sin näring af daggens must och skyarnes
droppar. Men upp på det samma blickade menniskan i
sin fåfänglighet, och se, hon fann deri icke allt vara godt.
Det borde omskapas ifrån hvad naturen danat det till,
omskapas till något mot naturen. Det borde göra nytta, det
borde ifrån ett enda, odeladt helt sönderspjelkas i många
tusen stycken, på det hvar och en kunde efter sitt behof
deraf erhålla en liten bit. Dessa delar sammanknippade
man nu i bundtar och kallade dem lärda samfund och
vittra akademier. Då det stora trädet, åtminstone i
egenskap af ved, kunnat komma till gagn, kunde det nu,
sönderstyckadt i så många delar, ej ens i detta fall vara
till nytta. I stället för att utgöra ett ämne för beundran,
blef det nu ett föremål för det djupaste förakt. Ingen så
ringa stuga, ingen så obetydlig vrå gafs, der det icke fanns,
inga så nedsudlade fingrar, af hvilka det icke handterades.
Himmelska poesi! Du härliga träd i lifvets lustgård,
du naturens tunga, hvarförutan intet ljud läte sig höra! Ljufva
magt, du, som med din trollstaf förmår byta en öken i ett
paradis, åldrens, snöhvita blomster i ungdomens friska
morgonrosor, sorgens tåreströmmar i glädjens duggregn! Du,
som lefver i allt, upplifvar allt, beherskar allt, förtydligar
allt, gör det invecklade enkelt, det mörka ljust, det låga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
