Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre prosaiska uppsatser - Försök till tal öfver en svafvelsticka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högt, det fattiga rikt, det svaga starkt! När slår på tidens
mossbelupna ur den timme, då din förnedring upphör?
Kommer du någonsin till baka? Och, om du återvänder,
är det till doms öfver detta i merg och ben förtorkade, i
hjerta och ådror blodlösa slägte, som du då anländer? Öfver
Indiens palmer och Greklands lagerlundar låg fordom ditt
himmelska, nu mera till ett matt månsken förbleknade
skimmer. Du satt på Albions strand, och djup som hafvet
var din tanke, snabb som dess bevingade vind dina toners
flygt, skimrande som böljorna dina fantasier och fria såsom
de. Åt kärleken och riddaremodet flätade du dina
minneskransar vid Tiberns stränder, och öfver Germanien hafva
dina gyllene drömmar sväfvat. Äfven öfver Norden har du
framstrålat. Du tog, liksom Oden, ditt högsäte vid Mälaren,
och sagor genljödo vid ditt mjödhorn. Som hans söner
klädde du dig i hjeltarnes rustning, klagade sorgens bittra
klagan vid Baldurs bål och blandade med Ingeborg dina
tårar. I bacchantisk yra band du med Fredman på drufvans
kransar och plockade med Stagnelius fromhetens liljor på
Sarons kullar. Är du då för alltid försvunnen, eller har du
endast vandrat bort till några seklers hvila, för att med
förnyad jettekraft åter uppstå? Utsåddes ej vid ditt fall
några frön, eller skola dessa svaflade lemningar förblifva
de ende minnesmärken, som äro oss qvar af din härlighet?
– Dock nej, du kan icke dö, icke slockna. Du är lifvet,
du är elden. Dina blomster må förvissna, ditt lummiga
träd afklädas sin skrud; men, när föryngringens sol
återkommer, skola knopp och blad å nyo skjuta ut från din
stam och foglarne sjunga på dina löfbetäckta grenar. Så
faren då väl, I nattens nödbloss! Jag vill se vid himmelens
sol och bygga min hydda under de nya stammar af poetiska
lundar, som då uppväxa; och ser jag dem icke, och hvilar
jag ej under dem, nå väl, så vandrar der ett annat,
lyckligare slägte. Måtte det blifva visare än vi, svafvelstickornas
ömklige egendomsherrar och befordrare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
