Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hvars stolpar tvenne yfviga lackvioler paraderade och i
qvällen spridde en ljuft förfriskande ånga. Vi gingo genom
flera små kompanier af krusbärsbuskar, mellan hvilkas led
äpple- och päronträd stodo som kaptener, med sina af solen
förgylda äppelknappar. Bakom befunno sig köket och
trossen, nemligen palsternackorna, dillen, morötterna och
silleriet. Ändtligen inträdde vi under ett hvalf af syrener,
mellan hvilka solen vid hvart steg skimrande flög än hel,
än delad i flere mångfalder. Derifrån vidgade sig utsigten
åt en liten blomsterparterr, bakom hvilken en ström rann
fram. »Ack, hur dufna de stackars rosorna äro, vi få lof
att vattna dem,» ropade Kristin och gaf mig en liten
vattenkanna. Jag ilade nedåt stömmen, kom i ögonblicket
till baka och utgöt en strålande dagg öfver de törstande
barnen. Kristin gick förut och utmärkte, hvilka ställen
jag i synnerhet skulle taga i mitt hägn. Snart voro de
skimrande regnbågarne slut; då yttrade hon, liksom litet förlägen,
»ack! nu först erinrar jag mig, att jag burit mig obeskedligt
åt, som bedt er hjelpa mig vattna; men jag tänkte derpå
först efteråt.» Jag svarade henne, att om hon hade
flera blommor, ville jag vattna äfven dem; hon vinkade ett
nej, tog ännu en gång rosorna i ögnasigte, undansköt här
och der några grenar, som förhindrade de smärre att få
träda fram i dagsljuset, afbröt några andra, som vissnat,
och betraktade slutligen en fjäril, som gungande satte sig
på en borstnejlika. Hon ville fånga den; men i det samma
bortflög han nedåt strömmen och skimrade som en ljuspunkt
mot aftonsolen. Vi stannade vid en stor rosenbuske, den
jag hjelpte henne att omknyta. »Den der rosen, tror jag,
är den vackraste,» sade hon, afbröt och räckte mig henne.
— »O nej!» suckade jag, »den, som gifvit mig den, är ännu
skönare.» Jag kysste hennes hand och blickade i hennes
på rosen hvilande öga, som från den glödande blomman
hastigt mötte mitt eget. Rodnande och stumma stodo vi
bredvid hvar andra. En osynlig magt lade våra händer till
samman. Dagens stjerna sjönk ned, men en bättre, kärlekens,
uppgick. Sakta som syrenlöfven rörde sig saliga känslor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
