Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungdomskamrater. Från en af dessa erhöll jag följande
bombastiska kärleksidyll, hvilken, ehuru besatt han var,
likväl upplifvade hela min inbillning. Jag afskrifver den här
nästan ordagrant.
»Det var en skön Julidag. Glada surrade bina kring
sina kupor, och svalorna dansade högt i luften. Gräset låg
prydt af morgonens diamanter, och hämpligen sjöng i den
närbelägna lunden sin kärlek och förtjusning. Äfven mitt
hjerta klappade, äfven mitt öga lågade. Det var med ett
ord den mest hänryckande af morgonstunder sedan skapelsen.
Jag utgick i den närbelägna trädgården; sakta
susade löfven, sakta böjde sig nejlikan för sefirens kyssar.
Hvem är det, som då nalkas, lätt som en Junivind, med
den virkade korgen på armen, leende som aftonstjernan,
tjusande som fullmånen? Är det en dödlig eller en gudinna?
Fritt spela lockarne kring alabaster-skuldrorna; som en smidig
ranka är hennes växt, kinderna mera rodnande än törnrosens.
O, det är du, det ljufvaste af alla föremål, mitt
hjerta, mitt lif, mitt allt; det är du, sköna Matilda».
»Med en silfverstämma, klangfull som näktergalens,
frågar du mig halft rodnande och förlägen, om jag ej ville
biträda med att plocka några körsbär till present på din
mors namnsdag. Hvad var naturligare än den upprymda
glädjens jubelsvar: »ack ja!» – Jag skyndar, jag hastar,
nej, jag flyger på förtjusningens vingar efter en stege. Jag
räcker dig min hand, denna svanhand fattar min, du darrar,
du bäfvar; men färden går lyckligt, och nu, himmelska syn,
står du der uppe i höjden, en paradisets täckaste fogel;
eldigt skyndar jag efter och tar min plats bredvid på en
stadig gren. Det ena bäret efter det andra lägger jag i
din bländande korg, och med hvarje bär framtvingas en
stilla suck. Du hör den, du rodnar; du nedslår dina
stjernklara ögon. Kan jag längre tveka, kan jag längre dröja?
Dock, tungan är stum som grafven. Då räcker du mig din
hand med bön att äfven föra dig på en dylik gren; förgäfves
besvär jag dig, du trotsar den ögonskenliga faran, du vågar
det modiga steget, och nu, omhöljda af tätlöfviga qvistar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
