Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matkost; plang! nu slog buren igen, som en blixt var man der,
och se, den förskräckta och med vingarne flaxande fogeln
var fångad. Men solen steg högre, mjölkflickorna i hagarne
hördes kalla på boskapshjordarne, det dofva femslaget från
stadens kyrktorn dånade i luften och manade till
uppbrott. Ack, icke sällan fick den korta njutningen umgällas
med hårluggar och handplaggor. Väl förde man sin
bok med sig. Väl försökte man att under tiden ögna på
de förargeliga bokstäfverna; men själen satt i skogstopparne
och tänkte på helt andra föremål.
I hjertat inpreglade sig dock ljufvast den innerliga
kamratskapen. Delade man det glada, så delade man äfven
det sorgliga. Behofvet af några vänskapsförsäkringar hade
man sig icke bekant. Denna känsla var lika naturlig, som
den, att solen borde värma och ängen bära blommor. Öppenhet
belönades med öppenhet och trohet med trohet. Att
förråda en vän ansågs för ett gräsligare brott, än att
förråda sin kung. Förmaningar, hotelser och stryk, intet
hjelpte, när fråga uppstod att förtiga en saks sammanhang
för att frälsa en kamrat. Den, som vågade sqvallra, afskyddes
allmänt och kunde sedermera aldrig påräkna något
förtroende. Man spottade och pekade finger åt en sådan,
ja, stundom i ett upprymdt ögonblick fick han umgälla sitt
förseende med både knuffar och kindpustar. Vänskapsförbindelser
knötos utan beräkning eller öfverläggning, allt
som tillfället och händelsen fogade. Den, hvilken bodde
under samma tak, åt ur samma fat, bröt af samma bröd, i
skolan satt på samma bänk eller hade deltagit i samma
streck och undergått enahanda straff, utkorades genast till
vän. Den ene kände på det nogaste den andres lynne
öppenheten och innerligheten bundo hjerta vid hjerta, och
fel öfsversågos lika hastigt, som de begingos. I det fallet
qvittade man med hvar annan. Bedrägeri var nästan oerhördt,
och på ett blott ord lånade man den andre utan tvekan och
misstroende. Endast i ett hänseende var man förbehållsam,
när det angick att göra något bättre än kamraterna, t. ex.
i latinska skriföfningar med mera sådant. Der gälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
