Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhöjde ännu mer den enkla prydnaden. – Hur dubbelt
skön förekom ej nu vid utgången från kyrkan naturen och
den späda sommaren! Solen kastade sina varma strålar ej
blott in i våra fridsblickande ögon, utan äfven i djupet af
våra hjertan, hvilka återglänste som källspeglar, lugna och
klara. Blott en bild, och den allena, såg sig deri med sin
oförgängliga frukt och sina lummiga grenar, lifvets och
korsets träd. Rörde sig ett löje på läppen, så var det en
majflägt, en pingstmorgon öfver rosor, en fridsam bäcks lena
krusning kring stranden blomster. Man ville älska, man ville
omfamna allt. En gemensam frid genomtonade hvarje bröst. –
Nu anlände man till sitt hem. Den hedervärda gamla mottog
oss på tröskeln och införde oss i sin lilla sal. »I dag, sade
hon, skall ni spisa med mig, visserligen på husmanskost,
men välment.» Den första filbunken på året primade mellan
majblommor vid ena ändan af bordet och en rökt skinka
vid den andra; »emedan,» som gumman sade, »jag i morse
hörde göken, och derföre kan man utan fara äta spicket.»
En försvarlig kalfstek påminde slutligen, att det fans mer
än två rätter till i verlden. En af oss måste läsa högt till
bords, och gumman lade före rätt rundeligt, samt till och
med trugade. Det erbjudna, men försmådda morgonkafet
förvandlades nu till traktamente för eftermiddagen, hvarefter
man skyndade till kyrkan för att bevista aftonsången.
Om qvällen företog man sig arm i arm en spatsergång
i det gröna; ty man ville undvika kamraters stojande buller
och lekar. Naturen nedblickade från fästet lika mild. De
outtröttliga lärkorna fortforo ännu med sin jublande
aftonsång i den blå dômen, och, när solen böjde sitt hufvud för
att kyssa lönnarnas och almarnas kronor, sjöng en trast sitt
gälljudda qväde till farväl åt det glimmande klotet. I
hennes bana uppsteg månen, liksom återhemtande de spridda
strålarne till en efterskörd. Tysta som heliga tempelstoder
i Asiens palmlundar, stodo vännerna bredvid hvar andra,
och hvarje själ kaäböjde såsom offerprest vid sitt hjertas
altare inför den Allsmägtige; från höjden nedsvallade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
