Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sysselsatte sig nästan hela förmiddagen med att putsa
blomsterparterrerna, och sjelf gick hon och biträdde
trädgårdsmästaren med gångarnes krattning. Strax på eftermiddagen
rodde hon med en piga öfver till templet, lät iordningstäda
det samma, upphänga kring väggarne små blomsterguirlander
och midt uti en stor krans af violer, oxläggor och
syrener med bokstafven J i sin medelpunkt. Mot aftonen
kommo grefren och grefvinnan landvägen till stället, sedan
de förut tillsagt, att, när de unga herrarne anlände, skulle
de begifva sig bortåt ekoberget och templet. Qvällen var
lika, skön som den föregående. Alla sutto tysta och
väntande. Ändtligen afbröt grefvinnan. »Paulina,» sade hon,
»tag din luta och sjung något vackert stycke.» – Paulinas
hjerta började klappa; hon påminde sig gårdagen. Med
darrande hand fattade hon instrumentet och började med
en något sväfvande, men melankoliskt smältande stämma:
»Jag väntar dig.» En oförmärkt tår tillrade utför
grefvinnans bleka anlete, ty hon tänkte på sin Julius, och grefven
kunde ej undertrycka en lätt suck. När första versen var
sjungen, gjorde Paulina ett uppehåll, och, o underbara
skickelse! då höjde sig i samma stund en mild flöjtstämma
fjerran ifrån i luften till återsvar. Alla hjertan lågade.
Man tordes knappast andas.
»Se, der är Julius,» ropade Paulina och pekade på
reflexionsspegeln. Ögonen riktades nu ditåt, och som en
blixt var man utom templet och efter några minuter sluten
den väntade, efterlängtade ynglingens armar. Så kom
ordningen till Nahum, hvilken vi hädanefter vilja kalla vid
hans andra dopnamn, Fredrik, emedan Paulina så önskat.
– »Ack! min Gud! hur likt,» utbrast Paulina, i det hon
blef honom varse, och slog händerna till samman utan att
komma i håg att helsa. – »Du elaka Julius,» härpå föll
hon sin bror å nyo om halsen och gret, och de greto till
samman, »som så kunde narra mig i går! Jag har för omaket
ej fått en blund i mitt öga på hela natten; men nu är
allting glömdt, ty du är här, här hos din pappa och mamma
och hos mig!» – »Nå, hvad du är efterhängsen,» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
