Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fladdrande håret, framstälde en brokigt skimrande tafla, hvari
blandade sig de unga flickornas nätta lifstycken, samt en
och annan glimrande guldring. Nu var man outtröttlig.
Här gafs ingen rast eller ro. Bonddrängarnes ben kastade
sig om hvar andra hastigare än spånor och halmstrån under
en våldsam väderil. En timme efter solbergningen
uppdukades maten på långa bord, och man satte sig att spisa.
Den äldste af bönderna, en silfverhårig gubbe, föreslog
med ölbägarn i hand skålarne, hvarvid det hurrades utan
mått. Skålarne voro minst tio à tolf. Efter måltiden togo
alla i en dansande ring. Julius och Paulina framträdde
äfven i kretsen, och luften skallade å nyo af jubelrop,
hvarefter bondpojkarne hurrande upphöjde och kringburo sin
unga grefve, och bondflickorna sin sköna fröken. Slutligen
framstego alla, fattade nådig grefven och grefvinnan i hand,
tackade och aflägsnade sig.
Julius, Fredrik och Paulina gingo ned åt sjön och
satte sig i båten att ro. Vattnet stod mörkblått, men lugnt.
Klart nedskimrade aftonstjernan och försilfrade de från
årbladen fallande dropparne. Julius framtog sin flöjt och
blåste: »Hulda Rosa, fjäriln frågar,» hvartill Paulina sjöng
orden. Det märkvärdiga var, att när orden »vakna, se det
dager är,» framklingade öfver vatteuspegeln, blef det
verkligen dager, ty månen rann upp öfver skogstopparne, ehuru
i aftagande, och blänkte på stränderna midt emot. En
och annan fogel började att småqvittra. Fjerran i skogen
hörde man ännu bondflickornas trallande. Man framrodde
till ekoberget. Här höll man med båten och instämde å
nyo i musik och sång. – »Åter är du så tyst,» sade Julius
till Fredrik. – »När hjertat är fullt, blifva orden så få,»
var hans svar. – Härvid undföll honom en suck; Paulina
lekte med fingrarne i vattnet och slog ned ögonen. Man
återvände hem.
Blott nägra dagar återstodo till affärden. Julius och
Fredrik hopbundo en bok till resejournalen, man utvalde äfven
tjenlig läsning för resan. Grefven å sin sida inpackade
alla riksdagstal och memorialer, hvilka blifvit hållna emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
