Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en stunds afbrott uppspelades samma vals. Den
vackra frun utkom. En lätt rodnad spridde sig på hennes
kinder.» – »Får jag lof» sade C. i det han trädde henne
till mötes. – Hon skakade på sitt lilla hufvud, men lade
emellertid å nyo handen på hans axel: »med förbehåll, att
ni dansar beskedligt.» Han höll sitt löfte, och allt aflopp
lyckligt.
»Vi skola väl resa snart,» pep en liten snusförnuftig
figur bakom C., när valsen var slutad. Det var fruns
kärälskelige man. »Blott en angläs till, min vän, så är
jag i ordning,» klingade det från hennes rosenläppar.
Klockan skred på tre. Balen var slutad, och en hvar
lagade sig till uppbrott. Fänrik A. tog brukspatronen
under armen, och C. bjöd den lilla charmanta frun sitt
biträde vid uppstigandet. Hennes man kröp äfven in,
ombonad med en urblekt bombasinskappa. Kusken satt just
färdig att gifva hästarne en klatsch, då frun stack ut sitt
lockiga hufvud genom vagnsfönstret och klingade ett: »håll!»
samt, vändande sig till den på trappan bugande fänriken,
tillade: »Vill ni inte vara så god och göra oss sällskap och
stiga upp, så slipper ni att i nattkylan vandra till fots? Ni
är troligen ännu inte afsvalnad efter balen, och ni kan lätt
ådraga er en förkylning?» – »Hm!» sade mannen ini vagnen
och makade knäna till samman. Uppmaningen behöfde
ej upprepas tvenne gånger. Ett hopp, och fänriken satt
vis à vis baklänges. Klatsch! klatsch! rullade åkdonet af
till gästgifvaregården.
Det finnes knappast någonting mer besvärande än att
åka i trånga täckvagnar. Jag säger inte mer. Dock! se
hur skönt solen, lik en brud ur sin morgonbädd, rosenröd
tindrar fram mellan björkarna! Rundt kring charen fäller
hennes mantel, lik en ström på ömse sidor om en klippa,
i glimmande veck. – »Aj! mitt knä! mitt knät» – »Se,
hur sefirerna lätt dansande spela mellan de gröna löfven,
som dessa elfenbensfingrar i min hand!» – »Sofver du,
min man?» – »Hvad luften kännes ljum! hör, hur det
klingar deruppe i rymden!» – »Ptr! ptr! nu äro vi vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
