Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det hjelpes med grädde,» genmälde majoren, »trumf!
Der ha vi kung Carl. Bravo! fru Judit måste bita i
gräset. Mamma lilla, är middagen ännu färdig?»
Klockan var fem på aftonen. Man hade ej smakat någon
matbit. Spelet upphörde, och majoren, sedan han blifvit
något spelmätt, började nu förspörja, att han också
verkligen var hungrig.
Smaklig måltid, mitt herrskap! Vi gå under tiden att
säga några ord om herrar fänrikarne, hvilket lyder som
följer.
De voro alla tre vackra karlar, om jag skall sätta tro
till den charmanta fruns yttrande, då hon första gången såg
dem på balen. C. tycktes likväl taga högra handen af de
andra. Han var väl växt, hade en grekisk näsa, hög panna,
kring hvilken lockarne behagligt smögo sig, och en fyllig,
klingande röst. Deras lynnen voro annars temligen lika.
Men jag måste afbryta. Det är förskräckligt, hvad den
ena idéen hopar sig på den andra. Just nu flög en
plåtsedel in i mitt hufvud och vill ej derur, oaktadt jag en
hel timme skakat på nacken, så att jag fått hufvudvärk.
Det är förunderligt, hvilken ofantligt skiljaktig verkan en
plåt och en tjugufyra skilling kunna hvar för sig hafva
på lika föremål. Men jag måste gå ab ovo, h. e. till
begynnelsen af historien.
Om läsaren erinrar sig, så har jag nämt, att majoren
hade två söner, båda hoppfulla ungdomar och gymnasister.
De kunde sålunda utan att taga fel bestämdt skilja mellan
hjerter och ruter. Ej nog härmed, de förstodo äfven att draga
sin spader. Det är icke alla gymnasier, hvarest man åtnjuter
slik grundelig undervisning i humaniora. När officerarne
började bli tröttkörda vid spelbordet, vidtogo sönerna.
Slutligen framfördes raffellådan. Man spelade med omvexlande
lycka. Fänrik C., hvilken hade något helt annat i sinnet,
upptog, för att få en ända på leken, en så kallad målare.
I tre minuter stod han, lik en trotsande Goliat, vid lådan,
och ingen dristade besvara utmaningen. – »Kör!» ropade
ändteligen den yngre pojken med en åtbörd, hvilken skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
