Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma till Runneby. Vi togo afsked, spände renslarne på
ryggen och tågade af. Knappt hade vi förlorat kyrkan och
den trefliga prestgården ur sigte, förrän vi möttes af ett
stort, svart moln och en susande storm. Redan föllo de
första, stora dropparne, vanliga förebud till ett häftigt, men
snart öfvergående regn.»
»Då hörde jag en röst ropa bakom oss; jag stadnar
och ser den unga flickan löpande med full fart för att
upphinna oss. Hon anlände med varma, glödande kinder och
fladdrande lockar, som under loppet lossnat ur sitt fängsel,
och förkunnade oss andtruten och flämtande, att hennes
herrskap utsändt henne för att bedja oss vända om och
tillbringa natten i prestgården och så undgå det annalkande
ovädret. Hon pekade på molnet för att visa, huru svart det
var, och, då nu äfven åskan hördes mullra på afstånd, tilltog
hennes ifver och vältalighet. Jag invände, att vår tid icke
tillät oss att dröja, att molnet ej var så farligt som det såg
ut, och att under vägen lätt kunde finnas ett löfrikt träd
eller en hydda till skydd för regnet, men bad henne
derjemte framföra till sitt herrskap vår tacksamma helsning.
Då stod hon några ögonblick alldeles tyst och stilla; men
stora, ensamma tårar rullade ur hennes ögon ned på kinderna,
tills dess hon slutligen utbrast i häftig gråt och sade
snyftande, i det hon aftorkade tårarne med det långa håret:
»med det svaret vill jag inte och kan inte gå till baka.
Herrskapet skall tro, att jag inte framfört deras ärende.
Kom med mig!» – (o! att vi varit der tillstädes, benägne
läsare!) – det är ju bara ett litet stycke.» Nu fattade hon
mig i armen och drog mig sakta – (o himmel! himmel!)
– »Det blir ett grufligt regn. Men i morgon skall jag visa
er vägen till Runamo stora runehäll, som är så stor, och
der jettarne skrifvit runor.» Förvånad och nästan afväpnad
genom flickans häftiga enträgenhet, upptog jag en plåtsedel
– (der ha vi honom), – »tryckte den i hennes hand och
ville gå vidare. Men hon såg icke på den, utan sköt den
ifrån sig med bortvändt ansigte; hon svor, att hon ej tog
emot ett öre, om vi icke följde med till baka. – Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
