Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänta i lusthuset, hvarpå hon trippade förut att visa vägen.
Man hukade sig och gick på tå.
I Sverige måste man vid dessa och dylika halft förstulna
möten bida på en dam åtminstone en halftimme; uti andra
länder är denna alltid eller merendels en qvart förut. Så
olika gå klockorna. Men hvad hör detta hit? Nog af, de
unga herrarne fingo vänta en ganska dryg halftimme, men
i stället för fröknar kom der té. Ännu en qvart, nå
ändtligen! så anlända de; dock nej, det är blott Elise. Det
var ändå en tröst. Sedan hon gjort åtskilliga svängningar
i korsgångarne, gick hon helt sakta till lusthusdörren och
knackade, alldeles som på frimurarevis, tre gånger med
sina små fina, hvita elfenbensfingrar. Officerarne öppnade.
En lång ramsa af ursäkter, derpå parlamentering och
slutligen öfvergången till sjelfva saken.
Efter åtskilliga öfverläggningar hit och hit, vann fänrik
Axels förslag allmänt bifall, att den lilla vackra frun skulle
på förmiddagen, då festen firades, narras genom någon låtsad
bjudning ut från gården; under tiden lagade sig sällskapet
i ordning, utklädde sig till riddare, sköldmör, féer, m. m.,
för att sedermera i triumf hemta dagens drottning till baka.
Funnes det någon gammal trollpacka, någon tandlös tant,
till hvilken bjudningen kunde ställas, vore illusionen så
mycket fullkomligare. Man fore då för att rädda och befria
den fängslade ur det förtrollade slottet. Då ryttmästaren
egde ett tillräckligt antal hästar, ehuru skräpiga de voro,
kunde man på dem i en desto högtidligare glans begifva
sig till och från stället. De voro åtminstone i ett fall
dråpliga, de skenade icke. Middagen borde, i fall, som
man hoppades, väderleken tillät, serveras i löfsalen; på
aftonen kunde trädgården illumineras och, då fänrikarne egde
någon kunnighet i fyrverkerikonsten, några lusteldar
uppkastas från sjön.
»Elise! Elise!» klingade det i trädgården. – »Min Gud!
det är moster,» ropade den unga fröken förskräckt; »hon
kommer visst hit.» – Officerarne hoppade hals öfver
hufvud ut genom det öppnade fönstret och flyktade så genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
