Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frökarnas hufvud. Det var att samtala om Elise, och hvad
hon kunde hafva att bekänna, och huru saken möjligen
kunde aflöpa. Nu blefvo de störda i sitt förehafvande.
De älskande fattade sia gudinnors händer. De senare drogo
dem till baka. – »Älskar du mig ej,» hviskade Carl till
Felicie och lutade sig mot hennes axel. Hon drog sig till
baka. »Grymma! du svarar mig icke. Älskar du mig ej?»
– »Nej!» sade hon, gjorde en sväng på klacken och
skyndade ut; Carl flög efter och fattade om hennes lif för att
hålla henne till baka. Hon vände sig om och, jag uttalar
detta med en viss bäfvan, liksom det hade händt mig sjelf
hon upplyfte sin snöhvita hand och gaf sin älskare en
verkligen dugtig smäll på örat. Flat och bestört släppte
han sitt byte, hvilket jemte systern skyndade ut i salen.
Jag bekänner, att jag bort tiga med denna händelse;
men, då jag föresatt mig att i denna berättelse vara så
historisk som möjligt, har jag ej kunnat underlåta att
nämna derom. Uppträdet var besynnerligt. Hvad ondt hade
då hennes älskare begått? Var icke hennes hjerta så
klappande, så fullt af kärlek för en half timme sedan, hade
hon icke svurit vid sig sjelf att evigt älska honom, den
ende, den utvalde, och nu – – jag förstår icke detta
underliga afbrott – Hvad är qvinnan? De gamle påstodo,
att qvinnans förnämsta beståndsdel utgjordes af vatten
likasom mannens af eld. Jag vet också ingenting, hvilket så
som dessa två kan jemföras med hvar andra. Vattnet
upptager alla färger, utan att sjelf ega någon. Allt annat
kan man gripa och fatta uti, ja, den halaste orm; men
qvinnan och vattnet – omöjligt. Intet återspeglar så troget
hvarje föremål, utan att ega det i verkligheten. Det finnes
ingenting, som på en gång är så stilla och tillika så lätt
upprördt, så lockande och så farligt, och ändå – hvad
är vattnet? hvad är qvinnan? Det rör sig, det rinner, det
svallar, det bläker, det skimrar, det bildar sig i tusen
vexlande skepnader. Qvinnan eger visserligen karakter,
men den består mer för ögonblicket, och så länge det
senare gifves, finnes också det förra. Om evigheten vet jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
