Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnats af flere prostens föregångare. Det var ett lågbent
åkdon med en aflång korg, nätt och jemt så stor, att en
häradsprost kunde rymmas deri. Den hängde på långa
remmar och ett par rostiga fjädrar. Baktill var ett litet säte,
hvilket, när ingen satt derpå, beständigt skallrade och
guppade upp och ner. Ett oupphörligt knarrande och
vinglande åtföljde så väl korgen som hjulen; men, som gubben
kände hvar enda sten på sin kyrkoväg, körde han alltid
utan några puffar; det enda kunde vara, då han ur
skinnpungen framtog den vanliga söndagsslanten åt den blinda
fattigstugu-gubben vid kyrkbyns grind. Då kunde det
hända, att hästen gjorde ett snedsprång, allt som tömmen
vred sig, och drog åkdonet öfver någon bullersten.
Det andra märkvärdiga tinget var gubbens pipa. Hon
kallades gemenligen snuggan. Denna var prostens lif- och
munpipa, oaktadt han egde nära ett dussin långt bättre,
dels af sjöskum, dels af trä och porslin. Hon var försedd
med ett kort läderskaft och en piprensare i sitt
vederbörliga rum, samt ett vid ändan inskrufvadt flatt munstycke,
som jemt passade åt gubbens underläpp. Hufvudet var
vanligt och af sjöskum, med silfverbeslag, försedt med ett lock,
hvarpå en markatta stod och utpustade röken genom näsa
och mun. Pipan var så pass stor, att hon höll eld ända
från prostgården till den omtalade backen, då gubben vid
klockornas ljud lade henne ifrån sig bak i sätet. Hörde
han ej klockorna, höll han stilla och drog några bloss, till
dess de uppstämde sin klang. Hon medförde alltid ett slags
snarkning eller ett visst snagglande, och dervid var gubben
så van, att, om någon gång på fremmande ställen en annan
pipa bjöds honom, det ej rätt smakade utan denna musik.
Han tog henne för den skull merendels med sig, hvarthän
han reste.
Den tredje dyrbara persedeln, och hvilken lika troget
som pipan åtföljde sin husbonde, var en gammal, tjock,
okostlig hund, som kallades Lasse. Det enda gagn, han
gjorde, var att kunna hålla gården ren från fyrfota djur.
Han låg annars, antingen det var sommar eller vinter, inne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
