Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det skallrande och guppande sätet hade adjunkten sin
plats. De öfver det samma vidt uthängande rockflikarne
fladdrade af och an för vinden. Sjelf satt han hopknipt
med benen och höll sig med händerna fast i schästofsarne.
Efteråt, ehuru ej i samma spår, emedan det var omöjligt
att följa alla prostens krumbugter, kommo de tvenne
damerna, Greta, försedd med en stor blomsterqvast af åbrodd,
lavendel, salvia, levkojor och törnrosor; Maja med en
förläggareslef, insvept i en näsduk, hvilande i skötet.
Vid den bekanta backen höll prosten stilla, lade
snuggan i sätet, och, när han fått hörsel på klockorne, lyfte
han på hatten, gaf hästen en smäll och hjulade af i
mångfaldiga krokar uför sluttningen. Klockaren befann sig vid
kyrkoporten till hands att lyfta prosten ur, och
kyrkovaktaren att taga vara på häst och schäs. Innan gubben
insteg på kyrkogården, kände han först efter, om han hade
konceptet på sig, och, sedan han derom blifvit förvissad,
skedde nickningen till höger och venster åt den på
kyrkbacken församlade menigheten. Adjunkten, som kom i
släptåg och på tvenne alnars afstånd efter sin pastor, helsade
mycket sirligt och tog vid hvarje förnyad helsning med
handen på prestkragen.
Sedan ett dop, som prosten sjelf förrättade, förutgått,
börjades gudstjensten. Adjunkten gick för altaret. Prosten
hade till en kraftig väckelse på det, som komma skulle,
nemligen predikan, valt till gradualpsalm: Vår Gud är oss
en väldig borg. Efter dess slut messade magister Falallelej:
Herren vare med eder, med sådant eftertryck, att hela
församlingen stod handfallen och kunde knappast vid svaret:
så ock med tinom anda, få fram andan. Adjunkten slog
icke endast de vanliga drillarna, hvilka äfven prosten kunde,
utan också långt flera, alldeles oerhörda. Greta darrade
både af rädsla och fröjd: af den förra, emedan hon
fruktade, att magisten skulle komma af sig eller icke förmå
reda sig ur den drillande labyrinten; af den senare, emedan
hon tyckte, att det lyckades förbålt väl och gjorde stort
intryck på församlingen. Klockaren på läktaren stod röd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
