Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så sträng visitation undergår ej en gång det utländska
modekramet i hufvadstadeas packhus. Ändtligen blef
magister Falallelej den lycklige. Utan att säga någonting tog
han fyrväpligen, lade den samma på hattkullen och
presenterade honom, ännu stålende på knä, med mycken sirlighet
åt mamsell Greta. Hon kunde knappast tro sina egna ögon.
–»Det var en allt för artig pjes» sade hos slutligen och
fattade väplingen mycket försigtigt med de två yttersta
fingerspetsarne. – »Vill ej mamsell Greta vara så god och
hålla honom till godo,» inföll adjunkten. – Greta svarade:
»Det skulle var allt för ohöfligt af mig att mottaga en
gåfva, för hvilken magistern gjort sig så mycken möda.» –
»Jag ber ödmjukast!» svarade adjunkten, »alldeles icke! Var
så huld och försmå ej denna ringa uppmärksamhet, det
enda, obetydliga offer min aktning och vördnad för
mamsell Gretas person kan ligga i dagen, tillfredstäld, om jag
för framtiden kunde af ödets skickelse härigenom tillskynda
mamsell någon fortune.» – Vid uttalandet af de sista
orden gjorde han sin mun något lång, likasom han dermed
velat fråga: »hvad blir min lön?» – Det ädelömma hjertat
kunde ej längre lida denna anblick utan det innerligaste
deltagande. Även Greta uttänjde sin mun till en liten
sockerstrut. Blott hattkullen och väplingen befunno sig
emellan dem. Kärleksguden smålog och flägtade förnöjd
med vingarne, som ett bi på sitt fluster. De afplockade
väplingsblommorna spridde rundt omkring sin välluktande
ånga, en fjäril beskref sin våglinia tätt förbi de älskandes
läppar. Amor makade dem ännu treåttondels tum närmare, och
plang! klingade en kyss, den första, kanske ock den hundrade,
som på dessa tufvor blifvit gifven. Magistern blef röd i
ansigtet som en klöfverblomma; dito Greta. Båda uppstego
från kullerstolarne, stilla, tysta och försagda. Greta såg
ned och nöp efter en prestnacke. Magistern snöt sig.
Gångstigen låg ännu qvar. Ändtligen varseblefs han af ögat,
sedan det, en stund solblindt af den öfvermåttan
obeskrifliga klarheten, återkommit till sig sjelft. Greta
satte först sin fot i rörelse. Magistern lunkade smått efter.
Intet ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
