Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de älskande stumma och tysta vid hvar andra. Pustandet
från ladyn var det enda, som afbröt den enformiga
stillheten. Ändtligen repade Greta mod. – »Tycker inte kusin,
att vi köra något långsamt?» föll hennes tal. – »Jo,
visserligen,» svarade adjunkten; »men prosten har så velat.
Likväl, om kusin behagar, skola vi jemka på litet fortare,»
hvarpå han gaf kampen en smäll. – Uff! sade ladyn och
drog en djup suck. Vagnen rullade utför en stenig backe
med knuff på knuff. Under tiden en paus. Nedkomna
på släta vägen fortsatte adjunkten: »Kusin sjunger rätt väl.»
– Uff! sade ladyn. – »Jag ber ödmjukast! bästa kusin,»
svarade Greta, »alldeles icke.» – »Förlåt mig,» igentog
magistern, »jag hade den förmån, att i förrgår höra kusin
sjunga ned i trädgården.» – »Det kan jag ej påminna mig,»
genmälte Greta. – »Jag skall till och med kunna säga,»
fortfor adjunkten, »hvad kusin vid detta tillfälle sjöng, Det
var den charmanta visan: Välkommen, o måne, min åldriga
vän! Sången slog sig rätt väl ut. Kusin har i sanning en
tenorstämma. Kanske, om jag skulle våga någon anmärkning,
håller kusin allt för mycket på rösten.» – Uff! sade
ladyn och gaf till ett högt fnysande. – Adjunkten fortsatte:
»Hur angenämt under en så härlig månskensafton
som denna, om kusin läte höra något af sin melodiösa sång!»
– »Jag har så ondt i bröstet,» hostade Greta. – »Dermed
är ingen nöd,» invände magistern. – »Jag kommer ej i
håg orden,» krusade hon ytterligare. – »Dem skall jag lära
kusin», genmälte adjunkten. »Var så god och vägra mig ej
längre detta oskattbara nöje.» – »Jag skall försöka,»
medgaf slutligen Greta, »endast kusin är så söt och
understöder mig.»
Båda uppstämde nu sången; men, knappast var den
andra raden af första versen: Som ensam tycks lindra min
smärta, börjad, förr än ladyn uppgaf ett högt skri. Hvad
derpå följde, förbigå vi; men, när prosten morgonen derpå
vaknade, förundrades han ej litet, att en koloni af unga
engelsmän befann sig på prestgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
