Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägenhet långt in på nätterna. Hvad som djupast grämde
henne, var det ringa deltagande magistern tycktes hysa för
hennes lidande. Sällan var han synlig oftare än under
mattimmarne. Mången gång icke då. Än var han gången
till skogen att jaga, än utfaren på sjön att fiska, än hos
grannarne att bortsqvallra någon långsam höstafton. Greta
satt emellertid ensam. Prosten svettades med upprättandet
af sina husförhörsböcker, och Lasse låg vid spiseln och
sof. Så förlopp tiden. Sommaren hade gått sin kos,
svalorna uttagit sitt respass, sjön började bli mulen och full
med skrynklor i pannan, regnbäckarne svällande och
språksamma, rågstubben grå och svartstrimmig i spetsarne, leran
klibbig och djup, träden som hade de varit i slagsmål och
förlorat hårtopparne, himmelen öfverdragen med tusch; den
engelska kolonien lät illa; gråsparfvarne upphörde med sitt
qvitter, och solen beskref all kortare och kortare väg på
fästet. Hvem undrar, om svårmodigheten här slog sitt läger,
och mamsell Greta slutligen dukade under för sitt jernhårda
öde.
Det är en gammal sägen, att en af vårt kön blifvit
dömd, att ända till verldens slut vandra stad från stad och
by från by med lästen på ryggen, och hinner aldrig att
halfsula, klacklappa och tåstöta åt någon mer än sig sjelf,
ja, att han uppnött lika mycket läder, som bredden och
längden af det landstycke, drottning Dido fordom begärde
få betäcka med en oxhud; men det vackra könet, hvilket
icke så gerna går, som fast hellre flyger, dansar eller åker,
har, detta oaktadt, ej helt och hållet blifvit lottlöst. Det finnes
ett fruntimmer, stundom långt, stundom kort, än ungt, än
gammalt, än vackert, än fult, än två-, än tusenögdt, aldrig enögdt,
än springande, än gående, än flygande, än kullbyterande,
aldrig stilla stående, något snedmunt, hvilket, lika oförtrutet
som Jerusalems skomakare, vandrar omkring, äfvenledes
med någonting på ryggen, ehuru icke af läder, svinborst
eller skopinnar, men af små broschyrer, ströskrifter,
karrikatyrer, profetior med dylikt mera, hemtade ända från
innersta vrån af Walter Scotts skrifkammare, till den af dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
