Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre bort. – »Greta! hvar är du? svara!» ropade prosten
å nyo. »Är du vid lif eller ej!» – »Nej!» klingade eko
i bergshålorna, »nej!» genskallade det efter några sekunder
från Hallon-ön. Ändtligen hörde man den trogna Lasse
skälla. Man skyndade dit. – Men i anseende till mörkret
hade man ingenting se. – »Hit med lyktor och bloss
och eka!» ropade prosten. – Det kom; man lyste, och i
det samma hördes ett gällt skri och ett plumsande vid pass
några famnar derifrån. I ögonblicket störtade sig Lasse i
vattnet och visade, simmande, vägen. Snart hann man till
stället med farkosten, och till icke ringa förskräckelse
upptäcktes, att det var mamsell Greta, som förorsakat
plumsandet.
Historien var denna. Länge hade hon legat sanslös
på berghällen, tills hundskallet väckt henne ur dvalan. När
hon då i yrseln fick se de många blossen och höra det
orediga sorlet af röster, hoppade hon i ångesten i sjön.
Lyckligtvis var språnget ej vådligt. Midt framför låg en
katsa, i hvars uppstående stakar den nya kapotten fastnade
och höll henne uppe. Kommen till strand, blef gubbens
fråga till henne: »Hvad i Herrans namn tar du dig
för Greta? Ernar du dränka dig?» – »Söta pappa lilla,»
blef svaret, »jag skall omtala allt, så snart vi kommit hem.»
– Härvid utgöt hon en ström af tårar.
Knappt var prosten instigen i salen, förr än han satte
sig på sin domarestol att hålla urtima ting. Synderskan
föll genast fosterfadern om halsen och bekände allt: sin
brinnande låga för magister Falallelej; det olyckliga
kusinaget; den derpå inbrytande kallsinnigheten; den stundande
förlofningen med rusthållaredottern; hennes förtviflan öfver
detta oförmodade steg af adjunkten; slutligen hennes
vansinnighet att vilja dränka sig eller på annat sätt beröfva
sig lifvet. – Efter afhörd bekännelse steg gubben upp,
öppnade på dörren och slog en generalhvissling med tillägg:
»Maja, bed magistern stiga ned och det strax.» –
Adjunkten kom. – »Se så!» sade prosten, »magistern står der!
du Greta midt emot.» – Åter en hvissling. – »Frågas,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
