Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inkommen på dess gröna matta, öfverraskades jag af den
städade snygghet och ordning, der rådde, ofta sällsynt på
dylika ställen, hvarest man öfverlemnar allt sammans åt
dödgräfvarens smak eller till och med åt de fyrfota djurens.
Så mycket mer förnöjde mig här att se, det man jemväl
sträckt sin kärleksrika omvårdnad till de aflidne, med
hvilka man annars ej vidare vill hafva att skaffa, då nu
mera äfven tron på hämnande gastkramningar blifvit
öfverkorsad i våra symbola om andra verlden. Under det jag
sålunda vandrade af och an mellan grafvårdarne och stod
just färdig att säga farväl åt de stormfria hvilostäderna,
varseblef jag ett stycke från mig en ung person, sittande
vid en grafsten i djupa tankar, med en bok på knät. Det
förundrade mig att se en ungdom hafva liksom företrädesvis
utvalt denna plats till sitt lustställe, så litet
öfverensstämmande med denna ålders tycken. Framför allt
öfverraskade mig hans sällsynt sköna utseende. Det förekom
mig, som hade jag i detta ögonblick egt framför mig en
af dessa ljusa andar, hvilka på uppståndelsens morgon
helsade det sörjande och hopplösa menniskohjertat med
detta utrop: Försonaren lefver, du skall ock lefva, och
min nyfikenhet drog mig ovilkorligen att närma mig
föremålet för mina forskande blickar. Han varseblef mig icke
förr, än jag befann mig helt nära, då han uppsteg något brydd
och helsade. Jag bad om ursäkt, i det jag kommit att störa
honom, men kunde ej undertrycka den anmärkningen, huru
det förvånade mig att se en så ung person dväljas bland
förgängelsens stoftbilder, då han längre bort egde omkring
sig vida gladare och trefligare föremål. Han svarade, att
jag visserligen kunde ha rätt i min reflexion, men skulle
icke heller ogilla hans val för stunden, då han sade mig
att stenen, vid hvilken han suttit, vore en minnesvård
öfver det dyrbaraste han egt i lifvet, en hädangången och
begråten fader. Han hade visserligen, liksom mången annan
yngling, lemnat denna kära hågkomst i glömska och sällan på
ett helt år haft honom i åtanke; men förlidne natt hade
en underlig dröm åter påmint honom om den oersättliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
