Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbragtes gladt och trefligt. På återvägen hittade min unge
vän på en smal gångstig i gräset en tappad karamel. Den
hade förmodligen varit en öfverlefva sedan någon begrafning,
ty på papperets ena sida förestäldes, fastän i något suddigt
stentryck, döden med sin hvassa lia. Ynglingen visade
mig det gängliga dödsbelätet med tillägg: »se, hur döden
höjer mot mig sin lia, han, som upphäfvit sig till allas vår
förmyndare, men jag har lust att hämtas och på stället äta
opp honom.» Jag afstyrkte föresatsen med anmärkning,
att man ej så noga kunde veta, hvarifrån det oförmodade
hittegodset kommit. Märkligt, att våra samtal eller små
äfventyr som oftast gerna riktades på dödsbetraktelser.
Dessa hänsyftningar erhöllo, ty värr! snart nog sin fulla
verklighet.
Ofvanför är nämdt hans genialiska anlag för musikens
och harmoniens himmelska toner. Dermed sysselsatte han
sig ofta, äfven med att komponera, och en af hans
ungdomsbekanta förtäljde mig, det ynglingen redan vid 12 års ålder
gjort det första försöket. Sedermera har man funnit efter
henom i has gömmor flera större kompositioner, såsom
sonater, polonäser, äfvensom en uvertyr till någon
teaterpjes, men hvilket arbete ej var fullbordadt. Då jag ofta
besökte honom i hans eget hus, egde jag tillfälle att göra
en närmare bekantskap med hans omgifning, hvilken ej
tycktes sätta värde på hans genialiska sida. Han var en
god, en beskedlig yngling, det blef det högsta, liksom det
enda lofordet. Såsom bevis på det ofta anförda må
nämnas, det modern en gång i förtroende yppade för mig, att
hon fruktade, det hennes son skulle blifva en musikvurm.
»Hvad tycker herrn,» sade hon, »hans passion går så långt,
att han ej blot om aftnarne sitter och fantiserar och
komponerar; men äfven om nätterna faller det honom in att
vakna, stiga upp, slå eld på ljuset och qvintilera vid sitt
klaver eller stryka med sin stråke på fiolen. Jag har många
gånger varnat honom för detta ofog, men fåfängt. Hvad
han lofvar om dagen, kan han ej hålla om natten, när det
sätter åt honom, som han plägar säga. Herrn, som tyckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
