Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot midnatten hemkom jag till min boning och gick
till hvila; men det var mig omöjligt att få en blund i
ögonen. Som månen sken starkt in på väggen, uppsteg jag
och neddrog gardinen för att åstadkomma en mera
sömnlockande skymning. Det var i alla fall så ljust i rummet,
att mitt öga utan möda kunde se de ringaste föremål.
Strax efter midnatt hörde jag en underlig knäppning på
dörren. »Kanske är hon ej fullkomligt läst,» tänkte jag,
steg upp och undersökte. Dörren var ganska väl tilldragen.
En stund derpå hörde jag något liksom traska i rummet
och röra vid mina papper på bordet, hvilket stod midt
öfver vid väggen på andra sidan. Jag blickade deråt, och
hvem kan föreställa sig min förskräckelse, då jag såg den
aflidne, lifs lefvande stå framför mig, lutad mot bordskanten,
liksom hade han stått och läst i något af papperen. Han
var klädd i sin hvardagsdrägt och med grön mössa på
hufvudet. Här var hjeltemodet förbi. En kall rysning
genomlopp mina ådror, jag svepte täcket öfver hufvudet
och blundade med ögonen. I samma stund genomfor mig
den mera sansade tanken: »Hvad har du att frukta? Är
det en verklighet, så behöfver du ej vara rädd; det kan ej
vara något ondt i besöket. Säkert är han ett ljusens barn.
Skulle det åter vara ett spel af din uppskakade inbillning,
så mycket dåraktigare. Fatta mod och undersök!» – Jag
kastade täcket från hufvudet och blickade åt bordet. Synen
var försvunnen. Jag låg länge och väntade dess förnyande,
men fåfängt. Slutligen gick jag upp för att efterse, hvilka
papper befunno sig på bordet, och i hvilket företrädesvis
den aflidne blickat. En kallsvett genomilade mig, då bland
det första, min hand fattade, var den lapp, hvarpå stod
skrifvet: Säll den, som får hvila i grafven. Nu påminde
jag mig det gifna löftet att, i fall af ynglingens död
före mig, författa öfver honom en grafskrift med nämde
tema. Jag upphissade gardinen, och i månens bleka skimmer
tecknade jag följande okonstlade ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
