| I:333 |
Till Emma.
(Fritt efter Oehlenschläger.)
En gång jag mig drömde en ädel sten,
Som i Emmas snöhvita panna satt.
Han spridde kring lockarnes sköna natt
Ett så stilla, trånande sken.
Så månget öga såg upp på mig,
Jag var så hänryckt, så lyckelig.
Men ack! min sälla, min tjusande lott
Med drömmen, den ljufva, försvann innan kort.
Jag vaknade, fann mig bedragen, allen,
För fattig att vara en ädel sten.
En ann gång jag drömde mig vara en ros,
Som satt helt nära vid Emmas bröst.
Mitt hjerta slog af osägelig tröst.
Men ack! min dröm snart rymde sin kos,
Och, vaknad, jag hörde en hviskande röst:
För ful är du visst att vara en ros.
Jag slutligen drömde mig vara ett blad,
Som hvilade huldt på Emmas bord.
Så ödmjukt, så innerligt henne jag bad
Att derpå skrifva ett endaste ord.
Jag drömde, hon fattade pennan med hand
Och lutade hufvudet mot mig ned.
| I:334 |
Jag kände, hur från hennes kind en brand
På glödande papperet mildt sig spred.
Jag vaknade plötsligt med bladet i famn.
Då tycktes en röst till mitt öra nå:
För tom är din själ och för ringa ditt namn,
Att något förtjenar att skrifvas derpå.
