| I:309 |
Bladen börja på dig gulna,
Eken likt i höstens park.
Alla himlar kring dig mulna,
Grå och skroflig är din bark.
I din krona icke mera
Lifvets sånger stämmas opp.
Endast korpars svarta tropp
I din vissna verld husera.
Stammen svälls af vattensot,
Kallbrand flammar i din rot.
Stormens larm allt närmre stundar,
Slagregn piskar hvarje blad.
Ingen pilgrim mera blundar
I din svalkas hvilostad.
En och annan blomma nickar,
Men i sömn, omkring din stam.
Våren mer ej af sitt kram
Någon myrt och lager skickar.
Källans yta, klar och mild,
Vill ej spegla mer din bild.
Skön du var i ungdomsåren,
Styrkan bodde i din barm,
Upp i kronan glödde våren,
Glansrik, tjusande och varm,
Ålderdomen nu dig trycker,
Lutad står du mot den graf
| I:310 |
Dock de frön, du fält till jorden,
Trots den sekel-långa snö,
Ej i södern, ej i norden
Skola vid din grafhög dö.
Deras plantor en gång spira
Uti stolta stammar opp,
Bättre tiders nya hopp
Skall sin friska blomkrans vira,
Och den sång, din krona bar,
Åter tona ren och klar.
