| I:328 |
Dröm.
Vid en aldrig grumlad strand,
Med herdinnan hand i hand,
Herden går bland sina fåt.
På en kulle hyddan står.
Solen, varm på azurns rymd,
Aldrig der af moln är skyrad.
Daggen lifvar ros och blad
Med sitt friska morgonbad.
Hela året är der vår.
Aldrig någon storm der rår.
Bara blommor, vestansus
Trifvas kring det tysta hus.
Ingen klippa der är kal.
Öfverallt är blomstersal.
Fogeln tam hörs qvittra der
Och sitt språk åt herden lär.
Som en spegel hela sjön.
Se den viken, huru skön,
Der en himmel, blå och rund,
Hvilar på dess rena grund!
Och den dalen, der i ro
Tusen foglar sammanbo,
Der med harpan uti hand
Ljusets englar gå ibland!
| I:329 |
Och det klara vattenfall,
Glittrande uti sitt svall,
Der små strålar dansa kring,
Lekande på vattnets ring!
Se, hur blommor trängas der
Invid stranden, ren och skär,
Att i vågen, lugn och mild,
Skåda få sin egen bild!
Ingen herde med sin hjord
Är mer säll uppå vår jord.
Bland herdinnors hela här
Ingen mera lycklig är.
När han sjunger, från sin hall
Ljuder ekos återskall.
Aldrig från hans sida skild
Sitter makan öm och mild.
Vid hvar ton en blomma tar
Hon, och binder snäll och snar;
Och när kransen färdig är,
Sångarn den på hjessan bär.
Födda uppå samma dag,
Ödet mildrat så sin lag,
Att på samma dag också
Skall dem döden båda nå.
Nej, en engel före dem
Till det rätta Betlehem!
Hyddan till ett tempel opp
Resa skall en evig topp.
| I:330 |
Dit skall sen hvar pilgrim gå
Och dess bröst af andakt slå;
Kärleken, på samma ö,
Blomstra, älska, kyssas, dö.
