| I:378 |
Det är då förbi med det glädtiga laget
Och blommornas festdag och fjärilens dans!
Det tunga, det torgliga steget är taget,
Då Flora på marken nedlägger sin krans,
Då löfvena dansa den sista angläsen
I prasslande hvirflar för höstvindens sus
Och porlande bäcken med klagande brus
Nedsjunker i grått mellan vissnade gräsen.
På aplarne blomstren befruktade blifvit
Af sprittande solstrålars eldiga brand;
Men neder ha stormarne barnena rifvit,
Med fruktkorgen tom står Pomona på land,
Det ilar som tandvärk i vassen vid stranden
Och lungsoten lagt sig på gulnade blad.
Ej mer tager dufvan i källorna bad
Och tjockblodig sjöböljan sqvalpar i sanden.
Hvar är du, o svala, du hämpling på grenen,
Som sjöng så förtroligt i sommarens fröjd?
Du ärla, som qvittrande satt der på stenen?
Du lärka, som drillade gladt upp i höjd?
När sommarn drog in sina värmande pilar
Och hösten blef kung i vår härjade verld,
Till sällare blomengder flög eder färd,
Der njutningens glans på orangerna hvilar.
Jag eger ej vingar, förmår icke flyga,
Vid norden, den ödsliga bindes jag qvar,
| I:379 |
Ack, redan naturen i klagande vakan
Drar döende pustar, och stormarne gny.
Snart nordfjellen svepas i vintriga lakan,
Af norrskenet purpras snöblommornas hy.
Sitt grönskande barr för den bleknade döde
Strör granen, belyst af det sorgliga ljus,
Som månen nedkastar från grifthvalfvets hus
Bland molnenas likstenar, ensam och öde.
Så svep mig med Flora i gulnade drägten
Och lägg mig i kistan, der rosorna små,
Hoprullade, hvila med frostiga flägten,
Tills vårdagen skiner på nytt i det blå.
När blomman med rosiga läpparne hviskar:
»Stå upp, nu är vår öfver dal, öfver höjd!»
Jag vaknar och famnar å nyo den fröjd,
Som kallar till lifvet och lifvet förfriskar.
