| I:335 |
Så mörk är qvällen. Inga stjernor glimma.
Från norden blåser vinden kall och hård.
Likväl sig smyger i den dystra timma
En skepnad fram på ödslig kyrkogård.
Hvem är den skepnaden? Det är en qvinna,
Af sorgen nedtryckt i sin ålders vår.
På bleka kinden feberflammor brinna,
I matta ögat darrar saknans tår.
Hon är dock skön. I dessa tärda dragen
Står mången glimt af skönhet ännu qvar,
Likt sommarns äng, som, utaf lien slagen,
Än mången sparad ros i skötet har.
Dock synes grant, att, fastän född i norden,
Hon likväl är en dotter af den stam,
Som, ammad af den österländska jorden,
Än fädrens pregel bär i dagen fram.
Hvad! En judinna här på dessa ställen,
Blott egnade åt kristnes hopp och tro?
Hvad söker hon uti den mörka qvällen
Bland dessa stumma grafvars hemska ro?
Men se, hur vacklande hon stegen leder
Till denna grift, som skoflades i går!
På friska mullen matt hon sjunker neder
Och sina armar omkring korset slår.
| I:336 |
»Jag är så trött! O! låt mig här få drömma!
»Och Du, för hvilken Abram nåder fann,
»Förlåt judinnan, om dess tårar strömma
»Vid minnet af en älskad, kristen man.»
»Det gifves strängar i ett qvinnohjerta,
»Ej mannen deras toner fatta vet.
»Ett låtsadt lugn i lifvets högsta smärta
»Är hennes rikdom, hennes hemlighet.»
»Den var ock min! Ej kunde någon ana
»Min kärlek utom han, som egde den.
»Han bjöd mig dela glansen af sin bana.
»O, hård var kampen, svår var frestelsen!
«Den striden gälde lifvet eller döden,
»En strid emellan menniskan och Gud.
»Mig vinkade en verld af glada öden,
»Jag kunde blifva Ottos stolta brud.»
»Men att det nå, min tro jag skulle svika.
»En stund jag tvekade; till slut likväl
»Så måste menniskan för guden vika.
»Åt jordisk lycka sade jag farväl.»
»O, kors! man säger, att du kan försona
»Och att du är en bild af nåd och frid.
»Mig gaf du endast lifvets törnekrona,
»Och genom dig först väcktes denna strid!»
»Dock tyst härmed! I dystra afskedsstunden
»Besvor jag Otto vid Jehovas namn
»Att ta en brud, vid Kristi lära bunden,
Och lemna mig åt glömskans kalla famn.»
| I:337 |
»Jag viste ej i öfvermått af smärta,
»Hvarom jag bad; men sen sitt ja han sagt,
»Då stack det till i detta arma hjerta.
»Det såret läkes ej af tidens magt.»
»Han höll sitt ord. Men med en fårad panna
»Och bleknad kind han vid sin maka gick.
»Stum syntes mannen lifvets fröjd förbanna,
»Ett krossadt hjerta låg uti hans blick.»
»O, hvad jag led att skåda honom lida,
»Se mannens kraft af qvalen så förtärd!
»Näst Gud, som gaf mig mod att tåligt strida,
»Var tanken att bli sådan kärlek värd.»
»När natten nalkades från mörkrets länder
»Att sömnens vallmo öfver bädden strö
»Jag vakade ännu; -- med knäppta händer
»Jag bad: O, låt mig före honom dö!»
»Jag blef ej hörd. Än i sin famn mig sluter
»Ett jemmerlif, som kring mig tistlar sår.
»Dock hvarje suck, det matta bröstet gjuter,
»Skall bli ett lugnt och stilla Fader vår.»
»En dag det rykte hann mitt häpna öra,
»Att plågans band vid bädden honom höll.
»Att till hans räddning intet kunna göra
»Förbittrade än mer den tår, som föll.»
»Hvar qväll, så snart som aftonstjernan blänkte,
»Min starka oro till hans hem mig bar.
»I tjenarns hand ett silfvermynt jag sänkte
»Och frågade, hur med hans herre var.»
| I:338 |
»En dag en röst sig trängde till mitt öra;
»Det var hans makas. Väl jag kände den.
»Hvad har judinnan ständigt här att göra?
»Se till, att hon ej kommer mer igen!»
»Då kände jag uti mitt hjerta brinna
»Ej hat, men ömkan, hvilken sade mig:
»Hvad jag beklagar denna kristna qvinna,
»Som så föraktar, så förtrampar mig!»
»Från denna stund jag hörde upp att fråga.
»Stum, obemärkt, jag framför huset drog.
»Jag såg i rummet lampans bleka låga.
»Det rörde sig. Jag viste redan nog.»
»Så tvenne aftnar. Men den tredje qvällen
»Der var så mörkt, som uti grafvens natt.
»Den bleka månen ifrån stjernepellen
»Sken på ett lakan, som för fönstret satt.»
»O! då begynte i mitt inre vakna
»Den qväfda smärtan i sitt raseri.
»Så hade jag ännu ej lärt mig sakna.
»Jag kände, att för mig var allt förbi.»
»I går begrofs han. Dold ibland den skara,
»Som tanklös tränges kring hvar öppnad graf,
»Jag hörde presten tvärt och kallt förklara,
»Hur han i Kristo saligt somnat af.»
»Af vanmakt fattad, jag ett skri lät höra,
»Då möttes jag af mängdens hån och spe:
»Låt oss judinnan bort från kyrkgåln föra,
»Hvad har hon här att undra på och se?»
| I:339 |
»Jag drog mig undan. Dock från kyrkogården
»Jag vek ej bort, men obemärkt blef qvar,
»Och nu, på knä invid den stumma vården,
»Jag bedja vill till alla väsens far.»
»Fader vår! o, till din himmel
»Låt ditt barn snart flytta opp!
»Tröttad utaf verldens vimmel,
»Står till dig mitt enda hopp.
»Endast du kan ge mig tröst,
»Fader slut mig till ditt bröst!»
»Om min tro ej var den rätta,
»Har jag dock den haft så kär.
»Den har mägtat qvalen lätta,
»Kufva månget ondt begär.
»Om jag irrat mina fjät,
»Fader, o förlåt mig det!»
»Men jag känner döden nalkas.
»Fader, fader, stå mig bi!
»Blodet isas, kinden kalkas,
»Hjertats slag är snart förbi.
»Då jag somnar sakta in,
»Låt din himmel blifva min!»
När solen sig på himlafästet höjde,
Till kyrkogården gamle väktarn gick.
Vid en nyss skoflad graf sig plötsligt röjde
En qvinnoskepnad för hans skumma blick.
Han gick ditåt och rörde den med stafven.
Han ropade till den, men intet svar,
Ty stel hon låg der, stum som sjelfva grafven,
Och släckt var lifvet i dess ögonpar.
| I:340 |
Och ingen viste, hvem hon var i tiden.
Afsides derför henne gafs en grift.
Der hvilar hon ifrån den bittra striden;
Men hvarest, vittnar ingen minnesskrift.
[1] Efter ett judiskt manuskript; men omarbetadt.
