Samlade skrifter / Landtqväde till en vän (1875) Author: Carl Fredric Dahlgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Landtqväde till en vän.

Hell dig, som det längtade målet har funnit,
Den trefliga hyddan, det husliga bo!
Hell dig, som från braskande veridsbullret hunnit
Till dalarnes stilla, lycksaliga ro!
På grönskande tufvor och majblommor buren,
Du hvilar ditt hjerta mot hulda naturen
Och sjunger med lärkorna der upp i höjd:
»På bygden man lefver dock sorgfri och nöjd!»

Om morgonen skådar du Maj från din kammar.
Du öppnar ditt fönster, hvad dagen är skön!
På purprade skyarne solguden flammar,
Med spegelklart anlete vinkar dig sjön.
Midt öfver i asplunden göken du hörer,
En susande vårflägt i löfven sig rörer,
Från fjellarna helsa dig skällornas ljud,
I dalarna rosornas daggiga skrud.

Syrenernas rödblåa tofsar för vinden
Lätt vagga i trädgården neder och opp.
En ångande vällukt sig sprider från linden
Och snöblommor yra från aplarnes topp.
I grönskande pilarne skatorna bala.
På surrande flöjelen hvilar en svala,
Och högt upp i molnen och luftrymdens våg
Ror snöhvita svanarnes nordliga tåg.

Hvad vimmel i gräset af humlor som suga,
Af vingade solgrand i skiftande prakt!

I:420

Långs utför rabatten narcissorna buga
Och röra på nackarne liksom i takt.
Se glindrande snäckan, skyhvalfvet der oppe,
Med solen i skölden, en tindrande droppe!
Se fältet här nere så majfriskt och grönt,
Och kullen der borta, af lönnar bekrönt!

Hör bergs-källans hviskning bland tufvor i hagen,
Hon lockar små foglarne ned till sin brädd.
Kringdansad hon är af de glada behagen,
Med fjäriln, i lysande sommardrägt klädd.
Se dufvan, hur smånätt hon trippar på backen,
Och myran, som släpar sitt granbarr till stacken!
Se hönan med slingrande masken i mund,
Och katten, som leker i gräset med hund!

Men utåt du vandrar. Hvad säden sig frodar!
Hvar dag ser du rågax allt flera gå fram.
I gröngräset fröjda sig trefliga hjordar,
I famnen du tager de ulliga lam.
På bleket sig solar den utspända väfven
Och nedanför gässena plaska i säfven.
I dalarne tumla sig fåle och sto
Och bockarne hoppa på ljungbeväxt mo.

Och kommer se’n qvällen med rosiga slöjan,
På gungbrädet mödad du sätter dig ner,
Tar af dig halsduken och vesten och tröjan
Att njuta af svalkan, som aftonen ger.
Nu helgsmålet ringer, du går till din kammar,
Der solen på väggen i nedgången flammar.
Du skyndar att leta ur bokhyllans dam
En näfver för kommande söndagen fram.

Dock nej! Se, naturen slår upp för ditt öga
Sin codex argenteus öfver vår jord.
Din ande sig svingar mot himmelen höga,
Der läser du stjernskriftens härliga ord,

I:421

Och känslorna blifva så veka och ömma,
Och tankarne flyga och tårarne strömma,
Och gåtan är funnen af lifvets mystère
I honom, som varit, förblifver och är.

Ja, lycklig är du, som från stadslifvets buller,
Får ila till stillhetens trefliga trakt.
I verlden ej mera du gör någon kuller,
Om ej öfver svällande tufvornas prakt.
Du stiger, men endast till halmdråsens höjder,
Du sjunker, men endast i famn af de fröjder,
Som vinka i dalar och blommande tjäll
Och räcka från morgonens gryning till qväll.

Och stadnar se’n kärlekens gud vid din koja,
Låt vara som Bias, med staf och med säck,
Ju mindre med grannlåt han smyckar sin boja,
Dess mer är han älskelig, ljuflig och täck.
Rödblommig och glädtig och rak såsom furen,
Okonstlad och enkel som sjelfva naturen,
I famnen dig springer en maka så huld,
Och fliten allena är allt hennes guld.

Nu börja de surrande rockar att spinna
Och ypperlig grädda i bunkarne står.
Nu stiger man upp klockan fyra, att hinna
I kapp med den lifliga, verkande vår.
Och väfstolar smälla och gåsungar kläckas
Och fårena klippas och hönsena stäckas.
För bistocken enruskor ställas i rad
Och gödkalfvar skickas hvar vecka till stad.

Hvad vimmel af grisar, som sno som hin håle
Och knutarne fnysande löpa omkring!
Ostburen med galler är stäld på sin påle,
Ej skatan får smaka deraf någonting.

I:422

Och huskatten skjutsas från köket och leken,
Att se sig i bodarne om efter steken;
Men Fylax vid hnndkojan vaksam skall stå,
Och se dem, som komma, och hvilka som gå.

Så tusende taflor din lefnad förskönat
Och skola försköna med huldrikt behag.
Med fröjder dig himmelen rikligen lönat,
Ditt lif är en enda ljuft blommande dag.
Njut länge och trefligt, hvad ödet dig skänker.
Och nalkas dig åren, då hjessan du sänker,
Som solen än sprid från din sjnnkande höjd
I nedgången trefnad, förtjusning och fröjd!