| I:344 |
Som molnen så äro ock menniskors öden,
De irra, de ila i korsande lopp.
Än vexla de lifvet, än vexla de döden,
Än afgrundens fasa, än himmelens hopp.
Lik barndomen ler deras skimrande slöja
Om morgonen stilla i oskuldens dal;
Men småningom börjar sig lifvet att höja,
När solen går fram ur sin konungasal.
Då börja de nyfödda dimmor att dansa
Och leka förtroligt med blommorna små.
Men städse de växa, de stiga. De kransa
Med lockarne slutligen fjellarne grå.
När middagen nalkas, allt högre de ila,
Som skuggor de vandra till himmelen opp.
Ej mera då ges någon rast eller hvila,
För vinden de jägtas i stormande lopp.
Och månget ett moln uti ljummande tårar
Då smälter till baka i lundarnes sal,
Der fordom det sög af de blommande vårar
Och lekte med rosen i ungdomens dal.
Blott få hinna ljusverldens lyckliga zoner,
Den lockiga himmelens strålande gud,
Der örnarne bygga och stjernornas toner
I rymderna höja de klingande ljud.
| I:345 |
Men aftonen kommer i ilande loppet;
Då griper sig mången en farande sky
Bland himmelens stjernor den ljufvaste, hoppet,
Och vinkar och ler öfver stad, öfver by.
Men det, som af jorden är kommet, det bäddar
Å nyo i jorden sin natthöljda graf,
Tills jorden det åter ur stoftfängslet räddar,
När härlig hon stiger ur morgonens haf.
