I:316 |
Morgon och afton de bodde till samman,
Hulda gudinnor, i endrägt och frid
Och under luftiga lekar och gamman
Njöto de ungdomens blomstrande tid.
Friden dem smekte i moderiigt sköte,
Tjusningen följde de lyckliga två,
Kom dem från jorden på dofter till möte,
Hvälfde omkring dem sin himmel så blå.
Susande lundar och vattenfall strida,
Dansande utför den glimmande häll,
Glödande rosor kring nejderna vida,
Speglande sjöar bland dalar och fjell,
Sjungande foglar i cedrarnes toppar
Ständigt omgåfvo det saliga par,
Och blott en själ uti olika kroppar,
Och blott ett hjerta och sinne det var.
Men se, en dag till de hulda anländer
Arla en gäst från den rodnande sjön.
Vänliga blickar emot dem han sänder,
Liksom en nytänd stjerna så skön.
Ynglingens öga i flammor sig målar,
Blixtrande lifvets omätliga lust.
Lockarne flöto kring skuldran, som strålar
Kring om en bländande marmorkust.
Upp ifrån gräset nu flickorna sprungo,
Stumma de stodo, och purpurens rand
I:317 |
Och han dem bjöd, att i gräset det gröna,
Sätta sig neder och fröjdas en stund.
Blommiga kransar han band med de sköna
Under kastanjen i barnsligt förbund.
Och åt den äldsta af törnrosor bröt han
Ett diadem af en purpurröd glans,
Flög till den yngsta, af sjöliljor knöt han
Kring hennes lockar en skimrande krans.
Men när sig lärkan mot fästet uppsvingat,
Vindarne börjat sin ilande fart,
När Filomelernas klagan förklingat,
Dagen på himmelen glimmade klart;
Ynglingen åter steg upp ifrån marken,
Famnade systrarne ömt än en gång,
Gaf dem en kyss och försvann uti parken,
Fjerran ledsagad af foglarnes sång.
»Syster, ack, syster! hvad obekant låga!»
Sa nu den äldsta, mildt rodnande, qvad:
»Ack, i min barm hvilken smäktande plåga,
Se mina ögon i tårarnes bad!
Pulsarne brinna, blott honom de söka...
Ack, huru glad var den yngling, hur skön!
O, att han snart må mig åter besöka,
Der han först kom, från den strålande sjön!»
»Syster, ack, syster, jag delar din smärta!>
Bleknande höjde den yngsta sin röst,
»Tusende flammor förtära mitt hjerta,
Ej för dess qval finnes namn eller tröst.
I:318 |
»Fåfänga ord! Han ju vände sitt öga
Mest emot mig? I sin eldiga famn
Slöt han ju mig allra först? I det höga
Står jag ej tecknad närmast hans namnn?» --
»Mig han den varmaste kyssen dock skänkte,»
Suckar den yngsta med klagande ljud:
»Han mina kinder med tårar bestänkte,
Jag blir hans enda och trognaste brud.» --
Ve! och förbundet från fredliga tjällen
Flydde för kärlekens började krig.
Långt från hvar ann och från barndomens ställen
Sökte de älskarn på olika stig.
Liksom två strömmar ur moderligt sköte
Skynda sin ilande väg och ej mer
Komma hvar annan i lifvet till möte,
Förr än i hafvet de störta sig ner.
Och emot öster den äldsta på fjellar
Bygde sitt slott ibland cedrarnes rad;
Och emot vester bland stupande hällar
Midt i en skog mellan susande blad,
Reste den yngsta sin ensliga hydda.
Skuggorna svalka det lågländta hus.
Mellan cypresser, som boningen skydda,
Sprides af stjernor ett vemodigt ljus.
Men när gudomlige ynglingen hörde,
Hur den fiendtliga kärlekens magt
Systrarnas heliga endrägt förstörde,
Dref dem från barndomens lyckliga trakt,
I:319 |
Derför hvar morgon den äldsta vid stranden
Nalkas hans stolta och eldiga gång.
Henne han kysser i vaknande branden
Under de qvittrande fåglarnes sång,
Vandrar med henne i rosiga marker,
Leker med lockarnes gyllne behag,
Binder mång krans i de hviftande parker,
Talar med henne om barndomens dag.
Och när på skogarne hvilar sig qvällen,
Då till den yngsta han vänder sin stig,
Der hon bland dalar och blånande fjellen
Suckande upprest en hydda åt sig.
Der på en hviskande harpa han spelar,
Lyssnar med henne på böljornas gång,
Mildt hennes kärlek och smärta han delar,
Under den trofasta turturens sång.
En gång, det sägs, skola systrarna enas,
Smälta i hop till en endaste själ.
Kärleken skall genom pröfningar renas,
Bjuder sen tiden ett evigt farväl. --
Vill du väl gissa, hvad ynglingen kallas?
Solen är han, med det guldgula hår.
Är han din älskling? -. Ja, allas, ja allas;
Ty hvarje barm för den ynglingen slår.