| I:304 |
En svartklädd skepnad öfver jorden skrider,
Beständigt ser åt fjerran, fjerran land.
Den vandrat har sen forna, gråa tider,
Den evigt vandra skall på jordens strand.
Ett dystert sorgflor ned till medjan hänger.
Dess anlete så blekt, som månens, är,
Och suck på suck ur häfda bröstet tränger
Och liljekinden tårens dagg beklär.
Hon dag och natt kring dal och fjellar tågar
Och sorgligt ljuf uppå hvar dödlig ser.
Hon på hvar hydda slår, bedröfvad frågar:
»Finns väl min hulda älskling här bland er?» --
»Han finns ej här.» -- Då upp hon floret lyftar
Och ser förkrossad emot himmelen
Och suckar djupt, slår ögat ner och snyftar:
»Jag tänkte finna honom här igen»,
Och åter vandrar hon kring byar, städer,
När vintrens sol i frusna böljan drar,
När vårens duk den glada ängen kläder,
När höstens storm i gula löfven far.
Och öfver allt, kring skog och fjell och dalar,
Hon ropar öfverljudt sin älsklings namn,
Med träd och berg och vilda floder talar:
»Ack, hafven I min älskling i er famn?»
| I:305 |
Då susar det i skogens gröna krona:
»Ej dväljes han, din sköna älskling, här!»
Och floderna och fjellens eko tona:
»Bland oss din hulde ren försvunnen är!»
Så ständigt vandrar hon. Blott skaldens stämma,
När den framklingar uti fjerran dal,
Förmår dess sorgsna gång och tårar hämma
Och trösta det beklämda hjertats qval.
Vid sångens klang hon verldens sorg förlåter,
Dess anlet, som en engels, klarnadt står.
Hon återser den hulde, hon begråter.
I sången speglas det förflutnas vår.
