| I:291 |
Solen sjönk i dalarne, en perla
Uppå gräsets sammet. Trast och ärla,
Gök och siska slut de sin sång.
Fältet stod och sken i purpurslöjor,
Sakta sänkte blåa böljans mojor
Sina hjessor. Hjortens snabba språng
Stannade vid källan, i hvars spegel
Glänste rosens knopp och fjärilns segel,
Mellan silfverböljors sakta gång.
Dufvan slog i hop den hvita vingen.
Liljan stod i täcka blomsterringen
Och en tår på hennes kinder rann.
Täta löfven gröna skuggor sträckte;
Nu den sista flamman, solen väckte,
Nedom bergens höga spetsar hann.
I dess gyllne spår en ljusström följde,
Som med rosor fästet öfverhöljde
Och i purpur öfver böljan brann.
»O! hvart gick du?» -- suckade naturen --
»Gyllne konung der uti azuren!
»Sjönk du, himlens grannaste klenod,
»I det djup, som vattnets vågor pressa?
»Föll då kronan från din stolta hjessa?
»Nyss i dalarne så skön du stod.»
Se, det mörknar. Skuggor sig förlänga,
Svarta mantlar öfver träden hänga,
Och i sorgskrud svepes dalens flod.
| I:292 |
Hvilka punkter der på hvalfvet glittra!
Gick då solen att sig söndersplittra
Emot bergens hårda marmorhall?
Se, de nalkas, se, de högre stiga,
Dessa stjernor, hvilka natten viga,
Under klang af dagens återskall.
Aftonrodnad! se, din krona bleknar!
Flydda dag! i spridda strimmor tecknar
Du ditt liv som dör i mörkrets svall!
Myrtenträdet står så tyst, ej böjer
Sig det minsta blad. Der borta plöjer
Svanen långsamt genom vassen ned.
Hvilka vexlingar af skilda timmar!
Der ej dagens öga mera glimmar,
Hunger natten ut sin stjerneked.
Ingen återglans af ljusets strålar
Öfver källans spegelglas sig målar,
Der nyss qvällen gloria kring sig spred.
Men hvad är, som nalkas bortom bergen?
Detta klot i blanka silfverfärgen,
Är det soln, som tändt sin serla-glans?
Har hon tvättat guldet från sin panna
Och vill öfver nattens himmel stadna
Med ett mildradt sken? Vid stjernors dans
O, hur skönt det hvita anlet blänker!
O, hur svalkande ur locken stänker
Daggens perla på hvar blomsterkrans!
O, hvem njutor denna nya prakten
Af ett skådespel, som englavakten
Skulle ljusa ut Eden lund?
Hvilket öga upp till höjden blickar
Och sin tanke till det upphof skickar,
Hvilken knöt till samman denna rund
| I:293 |
Se, der träder kronan i naturen,
Han, den höge konungen bland djuren.
Ut ur nattens dunkelhöljda for.
Majestät på höga pannan tronar,
I hans bröst en stilla samklang tonar,
Der en fridens hulda engel bor.
Milda afton, första gången njuten!
Hvem är den, som, i din gloria sluten,
Ej i himlens sal sig vara tror?
Tiden än ej bor här, fast han leker
Med sin skugga; dagens stråle smeker
Stjernepellen, tynande och matt.
Blott en skymning, och när midnattsmånan,
Bild af lugna, vemodsfulla trånan,
Blickar ned till djupets stilla natt,
Lockar den å nyo icke sången
Ur sin dvala, nyss i slummer fången,
Der han stum i lundens krona satt?
Jo, det klingar! Hör ett melos klingar!
Uppå fantasiens etervingar
Genom luftens rymd dess mollton går.
Näktergal, du nattens skönsta tunga.
Genom silfverskenet må du sjunga
Allt hvad ljufvast uti hjertat slår.
Stjernan skälfer, lundens krona susar,
Vågen glittrar, bäckens harpa brusar,
Hvad din klang allsmägtigt dock förmår!
Se, han sjunker, himla-sonen, sakta,
Saligt ned, att undransfullt betrakta
| I:294 |
Dröm, ja, dröm och slut en stund ditt öga;
Låt dem flöda, låt dem saligt snöga
Dessa strålar ned från silfversjön.
Låt dem dansa, dessa silfverflockar,
Knyt dem kring din pannas ljusa lockar,
Dessa liljor från den klara ön.
Dröm, som solen, också dig en måna,
Till din tafla nattens pensel låna,
Teckna dig en maka, himmelskt skön.
Tag af aftonrodnans purpurstråle,
Med dess färgprakt hennes kind du måle;
Af en ros i sprickningens minut
Munnen bilda på din engelinna;
Stjernans öga låt i hennes brinna,
Kring om pannan månens rundel gjut;
Stjäl den skönsta lock, som natten eger,
Och den ljufsta suck från fridens läger;
Sen den hulda till ditt hjerta slut.
Hon, en doftrik myrt i rosenlunden,
Med sin ceder trofast sammanbunden,
Hon, en fridsam månes silfverrand;
Du, en sol med dagens gyllne flamma;
Evigt båda två likväl de samma,
Glans och återglans från samma hand.
Vakna, vakna, ljufva drömmen sannas,
Blicka upp mot hennes månskenspannas
Prakt, med dina ögons klara brand! --
| I:295 |
Bleknad sjunker månen i sin bölja,
Stjernan går att i hans fotspår följa,
Morgonrodnan österns portar når.
Adam vaknar, och bredvid hans sida
Står i månskensglans den ömma, blida;
Uppå kinden ler en känslans tår.
Uti famnen af sin dröm han flyger
Och en kyss på hennes läppar smyger,
Första kyss, som klang i Edens vår.
