| I:314 |
När himlens första strålar göto
Sin nya prakt kring verldens rund,
Snart sol och jord sig sammanslöto
Till evigt älskande förbund.
Då tydde Gaja sin förtjusning
I blommans trånadsfulla glans,
I böljans tonfall, löfvens susning,
I fogelns drill och fjärilns dans.
Och tusen nya färger blänkte
I täfling fram ur hennes sköt.
Mot himlen vågen stjernor stänkte,
Kristaller klara källan göt.
Då stod som brud den unga jorden
I skimrande och grön talár.
Från hennes höga hufvud, norden,
Bar malmens klang dess kärleks svar.
Men när som qvälln den första dagen
På gyllne fästet bredde sig
Och nattens vagn, af spannet dragen,
Sig höjde öfver böljans stig,
Och Helios, speglad uti vågen,
Mot djupet sänkte blek sitt lopp
Och fjerran blott i röda lägen
Sin trohet tydde och sitt hopp,
| I:315 |
Och mörkret svarta slöjan spände
Kring älskarinnans gömda land,
Blott stjernorna på fästet tände
Sin midnatts-klara himlabrand;
Han drömde, sänkt mot böljans bräddar,
Inunder himlens varma tält
Sig hvila på sin Gajas bäddar
I hennes famn så ljuft och sällt.
Han ser sig kyssa hennes kinder,
Vid luftens alla skalders kor,
Af silfvertråd en krans han binder
Kring hennes lockars gröna flor.
Och denna drömmen, mild och kärlig
Som dikten, steg på himlens rund
Och blänkte genom natten härlig
Med syskon-blossen i förbund.
Och denna dröm var klara månan.
När soln i sjön sig sänker ner,
Vi ännu se den helga trånan,
Som glänsande mot jorden ler.
Än tröstas Gaja af dess strålar
Och skönjer dem med ömt behag;
Ty om i dem sig saknan målar,
Ock målas hoppets morgondag.
