| I:267 |
Bröder! ej i jordegruset,
Ej i djupets mörka natt,
Föddes klara sanningsljuset,
Föddes hjertats trogna skatt.
Nej! från högre rymder flöto
Först dess flammor, först dess glans;
Först i själens spegel bröto
Sig dess strålar till en krans.
KÖR.
Bröder! gjute sig dess låga
Lika klar i alla bröst;
Sände den sin ljufva tröst
Till hvart jordiskt qval, hvar plåga.
Hören! stjernorna deroppe,
Hören! harpors symfoni,
Klangen af hvar vattendroppe,
Sommarvindens melodi,
Löfvens susning, fogelns qvitter,
Allt ju lofvar Herren Gud.
Ja, i daggens minsta glitter
Speglar sig hans allmagts skrud.
KÖR.
Bröder! genom oss då strömme
Samme ande, samma ljud;
| I:268 |
Flärden vike, natten fjerran,
Purprad morgondimman står.
Se, för strålarne från Herran
Hvarje villomoln förgår.
Öga, vakna, se det sanna!
Hjerta, höj dig, hemta mod!
Ifrån ljusets gudapanna
Strömmar salighetens flod.
KÖR.
Ja, till våra hjertan strömmar
Salighet och kraft och mod,
Och för ljusets gudaflod
Flykta jordens villodrömmar.
Törnekronan, korsets börda,
Pilgrim, vet, din lott det är.
Lär dig dock att deri vörda
Samme Gud och Fader kär.
Genom natt och storm och dimma,
Under åskors tunga slag,
Ljusa stjernor till oss simma;
Se, det klarnar och blir dag.
KÖR.
På vår vandrings branta bana,
Dit till högre verldar opp,
Flyge kärlek, tro och hopp
Framför oss med korsets fana.
Såsom solen skönast blänker,
När dess rymd är ren och skär,
Så sig vishet klarast sänker
I den själ, som renad är.
| I:269 |
KÖR.
Ingen flärd och intet lyte
Fläcke andens helgedom.
Som en dufva, snöhvit, from,
Själen genom rymden flyte.
Högt går tanken, stjernans frände,
Högre känslans flamma går.
Der sig ljusets eld först tände,
Föddes Edens sälla vår.
Tron är lifvets segervinning,
Ödmjuk ärans högsta krans.
Blomme kring vår ljusa tinning
Strålarne utaf dess glans!
KÖR.
Kedjan slut, du gode ande!
Oupplösligt knyt vårt band!
Bröst vid bröst och hand vid hand
Samma brödrakärlek blande.
