Samlade skrifter / Synen i kyrkan (1875) Author: Carl Fredric Dahlgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Synen i kyrkan.

Uret från tornet med jerntunga ropar:
Klockan är tolf. Utur fängelsets sal
Stiga de hvitklädda vålnaders hopar,
Hvirflande snödrifvor lika i dal.
Månen förskräckt flyr i molnen till baka,
Skriande ufvarne vingarne skaka,
Flyga kring tornet i dånande rund.

Rädd förbi kyrkporten vandraren smyger,
Tätt följer vädrande hunden hans spår.
Fuktiga daggen i luftrymden flyger,
Hemskt uppå kyrkdörrn det klappar och slår.
Håligt ett eko från höghvälfda domen
Entonigt svarar: »o kommen! o kommen!»
Strax springa dundrande portarne opp.

Och genom öppnade jerndörren tåga
Blodlösa spöken i rysliga skratt,
Ur hvarje krona en fladdrande låga
Stiger, likt flamman från drakarnes skatt.
Orgeln i skälfvande dallringar tjuter,
Qvidande dödsqval i rymderna gjuter,
Hvalfvena sucka så tungt vid hvar ton.

     Och för altaret
     Stiger döden,
     Talar: »o menska!
     »Du var af stoft,
     »Och till stoft blef du åter.

I:258

     »Griftens försegling
     »Aldrig brytes.
     »Kedjad du är
     »Vid stoftets länk.»

Och nu en ryslig andejemmer mänger
Sitt vilda skri med orgelns hemska tjut.
Ifrån de kala hufvudskålar tränger
En iskall svett i stora droppar ut.

     Och förtviflan
     Med afgrundsstämma
     Ropar: »o Död!
     »Dig allena
     »Tillhör seger,
     »Ära och pris;
     »Ty af stoft
     »Voro vi alle,
     »Och till stoft äro vi blefne».
     Och de blodlöse
     Derpå svara:
     »Ske din vilja!
     »Amen! Amen!»

     Nu vid dopfunten
     Ställer sig döden;
     Såsom faddrar,
     De fyra åldrarne;
     Och sitt stoft
     På de kala,
     Rysande hjessor
     Ned han skakar,
     I den treeniga
     Magtens namn:
     Nattens, Syndens och Dödens.
     Och namn de döpte

I:259

     Undfå och kallas:
     Längtan utan uppfyllelse,
     Tro utan visshet,
     Kärlek utan föremål,
     Hopp utan fullbordan,
     Lif utan bestämmelse,
     Död utan återväckelse.

Men se, i det samma ett sken, mera härligt
Än solens, sig breder från altarets rand.
Mot döds-herrens anlete starkt och förfärligt
En eldsflamma ljungar med tärande brand.
Till yrande stoftdam hans benrangel bytes,
Hans glafven, med blodiga rosorna, brytes
I klingande stålspillror templet omkring.

     Och från den Korsfästes
     Roseneläppar
     Ljuder en stämma:
     »Tron honom ej,
     »Lögnarn af begynnelsen,
     »Gudasmädarn!
     »Väl af stoft
     »Voren I komne
     »Och åter till stoft
     Ären I blefne.

     »Men som jordade kornet
     »Vid vårsolens värma
     »Skjuter å nyo
     »Opp ur sin graf,
     »Så ock I
     »Ären en sådd
     »För kommande tider!
     »Grifterna äro
     »Herrens åkerland.
     »Allt, som der såddes,
     »I sinom tid

I:260

     »Åter skall uppstå,
     »Hvart och ett
     »Efter sin art.
     »Då skall döden
     »Uti segern
     »Uppsvulgen varda.»

     Och nu,
     Lik en solcirkel,
     Flammande lågar
     Törnekronan,
     Och den Korsfästes
     Öppnade sida,
     Likt en halfmånes
     Lysande rundel.
     I kalkarne strömmar
     Likt regnbågar
     Försonarens blod.
     Såren och spikarne
     Glänsa som stjernblommor.

     Och åter han talar:
     »Jag är vägen,
     »Uppståndelsen och lifvet.
     »Den, som lefver i mig,
     »Han skall lefva,
     »Om han än död blefve.
     »Den mig förskjuter,
     »Han förskjuter
     »Hjerta och själ
     »För det huldaste solsken.
     »Han stöter ifrån sig
     »Det modersbröst,
     »Som honom ammat.
     »Se här, o menska,
     »Uppå korset
     »Hänger din brudgum!

I:261

     »Tron blifve vigselringen,
     »Paradisets lust
     »Brudgåfvans pant,
     »Och högtidsfacklan
     »Hjertats kärlek!»

     Och nu en flod
     Af strömmande ljus
     Döper de frigjorda
     Andar till lif.
     Dufvan glad,
     Med olivelöf i mun,
     Sätter sig på korset,
     Och ur hvar krona
     Pingstliljor stiga
     Och narcissers
     Ljufliga doft.