Samlade skrifter / Thorilds monolog (1875) Author: Carl Fredric Dahlgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Thorilds monolog.

(Midnatt. Thorild sittande vid en lampa, med cirkel och andra instrument i handen)

Allt syns mig bra; blott medelpunkten
Den fattas än. Det är en krånglig punkt.
Bland någon utaf dessa skall han finnas;
Men hvilken ibland dem han är,
O! säg, hvem denna konst mig lär?

För tanken här jag dragit har en cirkel
Och bredvid den också för fantasien
En dito cirkel, ej så liten.
Så tusen cirklar cirkla vid hvarann;
Men att nu finna centrum för dem alla,
Se, deri konsten är.
O! säg, hvem denna konst mig lär?

Men om, ponera, cirkel inom cirkel
Så här bortåt jag ritade med stiftet
Och alla toge an den der till medelpunkt
Och svängde sig, med undersåtlig rygg,
Omkring den stora kungasolens punkt,
Just se så der,
Månn, det ej bättre är?

Nu om naturn att säga några ord!
Månn’ soln ej moder är och alltings skaparinna?
Den Gud, jag icke ser, jag aldrig kan förnimma,
Han ett abstractum är, förutan form och lif.
               (Uppreser sig.)

I:271

     Ser jag, hur solen,
     Vishetens öga,
     Himmelens fagerkindade dotter,
     Står lik en drottning
     Uti det blåa
     Himmelens hvalf,
     Kastande släpet
     Öfver de skimrande
     Skogarnes bryn,
     Under det örnen
     Längtansfull ilar
     Upp emot henne,
     För att få dricka
     Eldens och lifvets
     Himmelska sötma
     Ur hennes bröst;
     Ser jag, hur dufvan
     Skyndar på snöhvita
     Vingarnes spann,
     För att få sitta
     På hennes knä;
     Ser jag på träden,
     Huru de längta
     För att få slå
     Blommande armar
     Om hennes hals;
     Ser jag på tingen,
     Huru de låna
     Rikdom och drägt
     Utaf den lysande
     Verlden, som hängdes
     På intets tråd;
     Sol! då är du
     Guden, jag dyrkar.
     Löfven falla;
     Men dina eldlöf
     Falla ej af.

I:272

     Derföre, himmelska jungfru,
     I lågan af din famn,
     Der vill jag lefva,
     Der vill jag dö.

(Månen synes genom skyarne tindra in i kammaren. Thorild står tankfull och ser på den.)

     Men du deruppe,
     Hvad letar ditt öga?
     Hvad ser du efter?
     Silfvermantlade,
     Liknar du mig?
     Du går genom nattens
     Svarthöljda schakt,
     Med lampan i hand;
     Men dina blickar,
     Trånande, sorgsna,
     Likasom säga:
     Här finnes det ej,
     Här bor det ej,
     Det jag söker,
     Det hvarefter jag längtar.

     Hvar finnes det då?
     Är icke solen
     Också en pilgrim?
     Hvarefter vandrar hon?
     Ha, jag förstår:
     Punkten hon söker,
     Eviga punkten,
     Der allting stadnar
     Och hvari allting försmälter.
     Punkten är kärlek,
     Himmel och evighet,
     Gud.
     O! så tryck mig då,

I:273

     Eviga allmagt,
     Himmelska kärlek,
     Intill ditt hjerta.
     Du, hvilken famnar
     Kring om allt,
     Och ur hvars sköt,
     Likasom barn,
     Verldar och solar
     Spira i blommor
     Upp på det glittrande
     Tidens korallträd!
     Jag ser dig ej;
     Och dock ser jag dig,
     I regndroppens tår,
     Som gräset försilfrar,
     I solstrålens glans,
     Som allting upplifvar;
     Omätlig i hafvet,
     Liten i daggdroppen,
     Klar i mennisko-ögat.
     Jag hör dig ej;
     Och dock hör jag dig,
     I regnbäckens gång
     Och lärkornas sång.
     Jag känner dig ej;
     Och dock känner jag dig
     I hjertat, som klappar,
     Och tanken, som flyger,
     Och kärlek, som leker
     Med kyssar och rosor,
     Och sakna’n, som gråter,
     Och svärdet, som ljungar ...
     Fader! o tryck mig
     Intill ditt hjerta,
     Låt mig försmälta
     Der i ditt sköt!

I:274

Välan! så är då medelpunkten funnen,
Kring hvilken allt sig rör i gifna sferer,
Från hvilken allt, som stjerna eller blomma,
Som engel eller djur, sin näring suger.
Den fängslade, af gruset tyngda själen
Får dervid vingar, starkare än örnens,
Och flyger, lik en vaknad Psyche, mellan
Millioner stänglar utaf stjerneblommor,
Och öfver dem och deras liljekalkar,
I spåren utaf englars höga tankar,
Till foten af Guds allmagts tron.
Der hvilar hon sig ut, likt arkens dufva,
Och högsta saligheten blir den åtrå
Att med det helas medelpunkt förenas
I evig harmoni.

Alltså, min tanke! bryt det slutna skalet
Och kärnan sök i tingens form och väsen.
Är centrum kändt, du vet periferien,
Och från periferi’n du stiga kan till centrum.
Så begges väg dig för till samma mål,
Der Gud är medelpunkten, en och evig.