I:413 |
Hu, hvad det gloppar
Vått ifrån himlen på land och på sjö
Hu, hvad det stoppar
Näsan och öronen fulla med snö!
Kinderna piskas af isbarken röda.
Vintren, den snöda,
Bytes från kyla till drypande tö.
Dag mer ej skiner,
Solen i aska och sorgesäck far.
Drifvans ruiner
Smälta till vatten i bytta och kar.
Murarne remna och klockorna ringa,
Drag ur hvar springa,
Snöslask på kapprock, pelis och standar.
Mälarn blir bitter,
Börjar gå baklänges uti sin gång.
Hafsguden sitter
Uti sin ishöljda snäcka af tång.
Klipporna lossa sitt fängsel vid stranden.
Ner uti sanden
Tillrar en bäck under qvidande sång.
Men se, det stillas,
Ovädret stillas; allt står i sin glans.
Snön mer ej villas
Utaf de yrande vindarnes dans.
I:414 |
Dagsljuset domnar,
Hvilar mot snöhvita fjellet sin kind.
Solguden somnar.
Upp stiger månen, rödblommig och trind,
Ser sig i isarnes strålande speglar,
Vankar och seglar,
In genom molnenas svartgråa grind.
Glömd är hvar smärta,
Och vid den doftande vingudens tron
Sjunga af hvart hjerta:
"Svearne fordomdags drucko ur horn."
Bägarn i handen som fullmånen blänker,
Musten bestänker
Hjerta och tunga vid harpornas ton.