| I:390 |
Far väl, du trånga stad!
Jag lemnar dig så glad,
Som siskan lemnar buren.
Den bojas prakt,
Du på mig lagt,
Skall lyftas af utaf naturen.
Likt vinterns våg
Jag länge låg
I band och suckade vid polen.
En andedrägt
Af vårens flägt,
En eldig blick från himlasolen
Gaf åter lif åt detta bröst,
Gaf mod och tröst;
Och ut jag flög min fröjd att njuta.
Allt kring mig log
Och åter slog
Min länge gömda, glömda luta.
Se, der i mulln
Strax utom tulln,
Hur gräset skjutit opp på tufvan!
De kala klippor, drifvan prydt,
I grönt sig bytt
Och trädet skuggar turturdufvan.
Nu är det vår
Och färden går
Så lätt emellan berg och dalar.
| I:391 |
Från stadens tvång
Vid lärkans sång
Jag flyr till Floras blomstersalar.
O! fantasi,
Kom gör mig fri
Och följ mig åt på muntra färden!
Låt evigt så
Min resa gå
På blomsterstigar genom verlden!
