| I:287 |
eller
En sjuklings betraktelse i det gröna.
Hur härligt allt i grönska och i friskhet,
Som ler kring mig på denna morgonstund!
Naturen ej, styfmoderligt, med nidskhet
Sin gåfva delat ut kring jordens rund.
Nej! rikt och yppigt breder hon på marken
Den gröna mattan öfver berg och dal,
Med rosenkransar hon bepryder parken
Och strör med tusen blommor sommarns sal.
Hvar fogel gläds och sjunger gällt sin visa
Och flyger fritt i rymden, hvart han vill;
Och lyss jag noga, tusen stämmor prisa
På minsta strå sitt lif i fröjd och drill:
Den fräna syrsan, hoppande i gräset,
Det trägna bit kring blommans öppna knopp,
Dagsländan uti säfven bort vid näset
Och humlan, surrande från tufvan opp.
Och ställer jag min vandring utmed stranden,
Der leker löjan i sin menlöshet
Och vågen i sin dans på perlesanden
Och vasstråt, som af stiltje knappast vet.
Allt tyder fröjd och helsa i naturen,
Allt suger lif och eld ur hennes barm,
Och som ett barn är jorden trofast buren
På hennes hulda moderliga arm.
| I:288 |
Och jag, som nämnes konung ibland djuren,
En öfverherskare af detta allt,
Jag, hvilken kallas kronan i naturen,
Ej utaf jordiskt ämne eller halt,
Jag, ensam jag, skall trånande här vandra
Och släpa fram ett lif; som sjelft sig tär,
Och se hur glädjen eldar alla andra,
Men icke mig, som deras konung är!
Ej spirans glans för ros skull gafs i handen,
Den ej blott tung, men ock förförisk är.
Hon tände i mitt inre tvedrägtsbranden,
Dess gnistor kallas menskliga begär.
Ifrån den ordning, himlens lagar skrifvit
Inom mitt bröst, ty värr! jag stundom vek,
Och derför nu en skröplig kung jag blifvit
För dessa mina undersåtar blott en lek.
Nu till att tigga dem i stället bringas
Min stolta själ, ack! i sig sjelf så svag.
Att förödmjuka sig mitt hjerta tvingas
Och deras sällskap söka plågans dag.
Ty blott bland friska sjelf man frisk kan göras
Och bland de glade glädjen återfå.
Välan, till er min själ vill återföras
Ifrån den dårskapsväg, hon vandrat på!
Tag mig emot, tag mot er forne konung!
Den stolta menskan till ert sköte slut!
Ack, låt som bit mig suga helsans honung
Ur edra väna sköten hvar minut!
Kom blomma röd och purpra bleka kinden,
Att helsans färg på nytt må pryda den!
Kom balsamdoft och smyg dig in med vinden
I detta bröst och gör det friskt igen!
Du höga gran, som står så rak och hviftar,
Lär min gestalt att åter upprätt gå!
| I:289 |
Men framför allt, du våg, som jag föraktat
Och mången gång bespottat med min mund,
Du klara källa, som jag kallt betraktat,
Der fram du susat i den gröna lund,
O! hulda nymf; du milda läkarinna,
Ack, kom! o, kom uti mitt öppna sköt!
När smärtans heta lågor i mig brinna,
O! med din svalkdryck då mig vänligt möt!
Och du, en dotter af den tysta natten,
Du plågans döfdryck, sömn, så ljuf och huld,
Sänk dig hit neder, då på blåa vatten
Och gröna landen bleknar solens guld!
När aftondaggen fäller glitterperlan
Och myran upphört släpa på sin stig
Och i sitt bo går in den snabba ärlan
Och allt blir tyst, o, sänk dig då till mig!
Med dina rosenfingrar slut mitt öga
Och omhvärf mig med ljusa drömmars tropp
Då solen åter framgår på det höga,
O! låt mig glad och munter vakna opp,
Att än en gång, på helsans armar buren
Och ryckt ur plågans och ur smärtans qvaf,
Jag nämnas må en konung i naturen,
Ej mer min egen lustas köpta slaf!
Dock hvad är allt, som I ej alla hafven
Från Honom, himlens Fader, liksom jag!
| I:290 |
Välan, med böjda knän i detta tempel,
Med blicken rigtad mot det klara blå
Och på min panna ödmjukhetens stämpel,
Dit upp till Dig, o, Gud! min själ vill gå.
Du, endast Du, som känner hvad mig felar,
Och alla läkemedel bär i hand,
Du, endast Du är också den, som helar
Och mig förlossa kan ur plågans band.
Din bild jag ser i denna helsokälla,
Ty, såsom hon utur sin väna famn,
Så äfven dina rika gåfvor välla
Ur nådens brunn vid ropet af ditt namn.
O! låt dem strömma, låt dem nederflöda
I denna själ, i denna arma kropp,
Och begges krankhet i den kärlek döda,
Som offrade sitt lif för verlden opp!
