1.
Den dag du anat ej blott grytt,
den nåd de ren sin middags höjd,
och nattens skuggor skrämda flytt,
för segerropens höga fröjd
Ur Finlands barm det ljuder djerft,
sin del det icke vårdat blott,
men ljusets gnistror som det ärft,
kring land och folk det troget sått,
Men ljusets gnistror som det ärft,
kring land och folk det troget sått. 2.
Och uti detta ädla ljus
Ett namn står högst i högtidsglans;
Af detta jubelstormens brus
Bärs upp en minnets hyllnings krans
Ditt namn det, ALEXANDER, är
Så dyrt för oss, så vördadt, kärt:
Dig Minnet kransen tacksamt bär
För godt, väl mer än lifvet värdt
Dig Minnet kransen tacksamt bär
För godt väl mer än lifvet värdt. 3.
Haf tack för frofast, storsint hägn,
Af Vetan de och Sanning rönt!
Som dagens sken, som arlaregn
Ur fälten lyfta blommor skönt,
Så vid Din kärleks milda blick
En stråle af Ditt sinnes ljus
Ur själ och hjertan frukten gick,
SOm sist blir qvar, då allt är grus.
Ur själ och hjertan frukten gick,
Som sist blir qvar, då allt är grus. 4.
Hvad vore väl all handlings glans,
Hvad sjelfva hjelterarmens kraft
Om Sång och Saga ej till hands
Som vapendragare de haft!
De vissna skulle, härjas snart
Som hjeltens svärd af rosten tärs;
Men ryktets vingar få sin fart,
Då det af Sång och Saga bärs
Men ryktets vingar få sin fart,
Då det af Sång och Saga bärs.
|
