Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad sågo vi Vår Döda hysa
Som så dess minne älskadt gordt?
Månn’ det var veklig lust at lysa,
Med alt hvad verlden kallar stort?
Nej det et ädelt sinne var,
At våga minst för egen lycka.
Den som sig sjelf kan liten tycka,
Är altid stor, är altid rar.
Vår Döda, till et sådant syfte,
Sin högsta lust sin åtrå stält,
At ingen fördel henne lyfte;
At ingen motgång henne fält.
Hon kunde nöjd och säker gå,
På hvilken sida lyckan vägde:
Ty innom sig Hon altid ägde,
En sak som gälde mer ändå.
Till lisa för sin tryckta nästa,
Hon trodde sig sin välmagt fatt;
Och ansåg för sit egit bästa,
At kunna gjöra andra godt.
Hon sökte städs, som mensko-Vän,
At ämnen för sin ömhet finna:
Ej deras tack at derför vinna,
Med endast at förtjena den.
I ädelt vet och lyckligt sinne,
Man få vår dödas likar vet.
Hon hade åldrens mognad inne,
Med all sin Ungdoms liflighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
