Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Och bad om tillgift för sitt brott
At ha så snart till Rector gått.
Nu kan väl någon tid förhalas; 75
Ty hon, som eljest sällan sker,
Med tåligt öga ändtlig ser
Den stora synd: at ej betalas.
Men om hos Er, Min Värde Vän,
En gnista brinner, af den låga, so
Som fyllt min själ, som tjusar den,
Som tändt, som eldar dess förmåga
At på Apollos harpa än
Et slag till vänskaps ära våga:
Om Ni den känt på minsta sätt, ss
Ack gjör mitt ryckte då sin rätt,
Hos Den, där det är satt i fråga,
Och som min vers ej nämna tör.
Den store Man, som verlden hedrar,
Och som vårt Samfund dyrcka bör, 90
Ack! laga at ej han sig gjör,
En tancke, som Er Vän förnedrar.
Hans ynnest är för mig en verld:
Det är at tecknas närmst de stora
At vara blott Dess acktning värd. 95
Jag skulle dö at den förlora.*
Och Ni, Min Vän, som städs jag ser
Bevis af ädel ömhet skänka:
Ack fortfar, och var viss, jag ber,
* Det torde vara något för mycket för mig i detta uttryck. Ursägta
det. Jag satt nyss och fördiupade mig i Schenbergs Theser öfver det SUBLIMA
I POESIEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
