Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att brista. »O, min käre Herre, vem har väl gjort eder
detta?» sporde hon, och hjärtat slog häftigt i hennes bröst.
Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och
en röst, så sorgsen som vindens klagan genom säven i Finsta
borggrav, svarade sakta: »Alla de, som glömma mig och
förakta min kärlek,»
I samma stund var det, som om ett ljus släckts i rummet,
och Birgitta kunde ej längre urskilja krucifixet. Men hon
kunde ej somna: hjärtat fortfor att bulta i hennes bröst.
Hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och det
var, som om varje slag drivit spikar in i hennes själ. Hon
kunde ej bli liggande i sängen; på sina nakna fötter sprang
hon ut på det kalla golvet och kastade sig ned för den
korsfäste. . .
Birgitta greps nu av längtan att i den tysta klostercellen
få leva blott för att tjäna Gud. Men hon fick vänta på sina
drömmars uppfyllelse. Vid blott tretton års ålder blev hon
av sin fader bortgift med en ung riddare. Hennes make var
aderton år, och hans far var god vän till Birgittas far.
Sådana äktenskap mellan barn stiftade föräldrar ofta, för att
två släkter skulle förenas och hjälpa varandra.
Birgittas uppenbarelser. De unga tu förde ett
gudfruktigt liv, och alla talade om den unga husfruns fromhet.
Men vid 40 års ålder förlorade Birgitta sin make. Några
dagar efter dödsfallet, då hon låg försjunken i bön, såg hon
ett glänsande moln, och ur molnet hörde hon en röst säga:
»Kvinna, hör mig! Jag är din Gud, och jag vill tala med dig.
Du är min brud och skall berätta för människorna, vad jag
säger dig. Du skall höra och skåda andliga ting, och min
ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.»
Birgitta hade av sin döende make mottagit ett »fingergull»
till minne av deras äktenskap. Nu strök hon ringen av fingret.
Då man förvånade sig över en sådan kärlekslöshet, svarade
hon: »När jag begravde min man, begravde jag också min
jordiska kärlek. Jag har älskat honom såsom min egen
själ. Men ändå önskar jag icke att offra så mycket som
ett öre för att återköpa honom till livet mot Guds vilja.
Nu skall min själ vända sin kärlek endast till Gud, och
därför vill jag glömma både ringen och min make.»
Birgitta hade utbytt sin jordiska kärlek
mot en himmelsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
