Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalkarlarna voro mycket duktiga över att ha börjat
så bra och uppmanade allmogen i andra landskap att också
göra uppror. Gustav lugnade dock lätt de andra landskapens
inbyggare. Men dalkarlarna lät han hålla på, ty han var en
tid upptagen av andra regeringsbestyr.1 »Nu är det
dalkarlarnas tid att svärma», sade han. »När vår tid kommer,
skola vi se till, vad Gud giver lycka till.» — Då började
bergsmän och bönder tycka, att det inte var roligt längre.
»De visste icke, vad de ville företaga sig», säger Peder
Svart. »De ledsnade på att dagligen gå med fulla värjor
(full beväpning) och hålla allestädes stor vakt.»
Men en vacker dag uppenbarade sig Gustav med
trupper i Dalarna och kallade män från de upproriska
socknarna att möta sin konung vid Kopparberget.
Somliga kommo frivilligt, andra fördes dit med tvång.
Dalkarlarna omringades med krigsfolk; kanonmynningar
gapade mot dem, och det blev »ord och inga visor». Än
talade riksråden, än konungen själv. Peder Svart
berättar:
»Han frågade dem, om de trodde, att han var en sådan
där ’spelefågeT2, som vart år skulle spela för dem. Detta
skulle nu vara det sista spelet. Ty antingen skulle Dalarna
bli en lydig landsända, eller ock skulle han hålla en sådan
mönstring där, att varken hund eller hane skulle höras efter
den dagen. Ty fiendeland ville han ej ha där.
På det sättet talades hela dagen ända till kvällen. Under
tiden låg hela hopen av allmogen på knä.»
Slutligen fick menigheten draga hem igen, men
anförarna blevo avrättade såsom landsförrädare. En av
dem var konungens forne vän Anders Persson på
Rankhyttan, som varit med bland upprorets ledare. Efter
den betan var Dalarna en lydig landsända.
1 Kristian II hade nämligen kommit lös och försökte återtaga sina
tre riken: Lf st. 43.
2 Antagligen menar konungen tjäder eller orre, som »spelar» på våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
