Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:2 Tiden från 1660 till våra dagar jämte den världshistoriska bakgrunden till Sveriges historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätt, som i viss mån erinrar om istiden. Därför växte
utvandringarna till riktiga folkvandringar.
Hela folkstammar satte sig i rörelse mot sydligare
nejder med mildare klimat för att där få ny jord att
odla. Där kommo goterna, som troligen härstamma från
södra Sverige. Gotland och Götaland anses
bära deras namn än i dag. Där kommo burg under na,
vilka sannolikt haft sitt hemvist på Bornholm,
som fordom hette Burgundarholm. Även flere
andra germanfolk kommo från höga Norden.
De utbredde sig över mellersta och östra Europa
ända till floderna Rhen och Donau.1 Där lyckades
romarna länge hindra dem från att komma vidare. Men
omkring år 3y5 blev det omöjligt att hejda de på-0.375
trängande germanfolken. Ty vid den tiden hotades dessa e*
Kr-själva av en fruktansvärd fara österifrån.
Hunnerna. Från stäpperna långt inne i hjärtat av
Asien, vid Kinas gränstrakter, hade en gång ett vilt
mongolfolk, som kallades hunner, kommit framvältrande
och slagit sig ned på slätterna vid Volga. De voro så
råa och avskräckande fula, att man trodde dem vara en
avföda av onda andar och trollpackor. Liksom
eskimåerna gjorde de sig kläder av djurskinn och bytte
aldrig om dem, förrän trasorna ramlade av kroppen.
Is ästan hela sitt liv tillbragte männen på hästryggen.
I krig voro hunnerna skräckinjagande att möta. Som en
orkan stormade de fram, överöste fienden med en skur av
pilar, kastade lasso kring dem, som de ej nådde med svärd
— och voro lika hastigt borta igen. Attila, deras
väldigaste härkonung, kallades »Guds gissel», och folk sade:
»Där Attilas häst har trampat, växer intet gräs mer.»
År 375 bröto hunnerna upp från Volganejderna och
fortsatte vidare åt väster. De stötte då på goterna.
Detta germanfolk hade nämligen efter sina långa
vandringar bosatt sig på de bördiga slätterna norr om
1 Lf st. 46, sid. 209 — 2i3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
