Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTINNAN
Då gav överstinnan spelet förlorat. Nu hade hon gjort
så mycket för att gå Karl-Artur till mötes, som väl kunde
begäras. Nu fick hon lov att rädda det Ekenstedtska husets
anseende. Hon lät befalla regementsmusiken upp i stora
salongen, och hon lät den spela upp till angläs.
Strax därefter hörde hon, att de danslystna kom stormande
uppför trapporna, och nu blev det dans. Det blev en bal,
vars make man sällan hade skådat. Alla dessa, som hade
gått och väntat och längtat, sökte ta igen den förlorade
tiden. De snurrade och svävade och sparkade och
piruette-rade. Det fanns ingen trött eller ohågad. Det fanns ingen
så ful och tråkig flicka, att hon fick sitta ouppbjuden.
De gamla kunde inte hålla sig stilla, de heller, och det
värsta var, att självaste överstinnan — ja, tänk det,
överstinnan, som hade slutat upp att dansa och spela kort och som
hade burit upp på vinden alla världsliga böcker, — hon
kunde inte sitta stilla, hon heller. Hon svävade fram lätt och
yr i dansen och såg likaså ung, nej, yngre ut än dottern,
som hade stått brud samma dag. Karlstadsborna blev
riktigt lyckliga över att de hade fått tillbaka sin glada, sin
charmanta, sin älskade överstinna.
Och glädjen stod högt i tak, och natten hade blivit ljuvlig
och dejelig, och älven glittrade av månsken, och allting
var, som det skulle vara.
Bästa beviset på hur stark glädjens smitta gick igenom
rummen var väl, att Karl-Artur blev medryckt, han också.
På en gång kunde han inte alls förstå, att det var något
ont och syndfullt i att röra sig i takt efter musik tillsammans
med andra unga och sorglösa människor. Det var så
naturligt, att ungdom, hälsa och lycka tog sig ett sådant uttryck.
Om han som annars hade känt det som en synd, skulle han
inte ha dansat. Men i kväll föreföll honom alltsammans så
barnsligt lustigt och oskyldigt.
Men just då Karl-Artur som bäst figurerade i angläsen,
kom han att kasta ögonen bortåt den öppna salongsdörren,
och i dörröppningen såg han ett blekt ansikte, omgivet av
svart hår och skägg, med ett par stora, milda ögon, som
stirrade på honom i smärtsam undran.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
