Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Önskningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖNSKNINGAR
axlarna. Han antog troligen, att Thea Sundler förvånade sig
över hans sista yttrande, och han skyndade sig att förklara det.
— Ja, sade han, jag menade vad jag sa. Jag har fruktat,
att denna sköna sommar skulle förleda mig att älska det
jordiska. Hur många gånger har jag inte önskat, att det
vackra vädret skulle upphöra, att sommaren skulle bjuda
på åska och blixt, torka och kvalm, långa dagsregn och
frostkalla nätter, såsom det brukar vara andra år!
Thea Sundler sög i sig orden. Vart ville han komma, vad
ville han säga? Hon visste det inte, men hon önskade nästan
krampaktigt, att han måtte fortsätta, så att hon ännu länge
skulle få njuta av stämmans välljud, av de sköna orden,
av det uttrycksfulla minspelet.
— Förstår ni mig? utbrast han. Men naturen har kanske
ingen makt över er. Den talar inte till er med
hemlighetsfulla och starka ord. Den frågar er aldrig varför ni inte
tacksamt njuter av dess goda gåvor, varför ni inte griper
efter lyckan, då den ligger inom räckhåll, varför ni inte
skaffar er ett eget hem och gifter er med ert hjärtas älskade,
såsom alla andra skapade varelser gör under denna
välsignade sommar.
Han lyfte på hatten och strök med handen över pannan.
— Den sköna sommaren, fortsatte han, har kommit som
en bundsförvant till Charlotte. Ser ni, denna rikedom, denna
blidhet, denna allmänna glättighet har berusat mig. Jag har
gått omkring som en blind. Charlotte har sett min kärlek
växa, liksom min längtan, min iver att äga henne.
Ah, ni vet inte... Varje morgon vid sextiden går jag
från den lilla flygeln, där jag har mina rum, opp till stora
prostgårdsbyggnaden för att dricka mitt morgonkaffe. Då
kommer Charlotte mig till mötes i den stora, ljusa
matsalen, där luften strömmar in genom de öppna fönsterna.
Hon är glad och kvittrande som en fågel, och vi dricker
vårt kaffe, vi två ensamma. Varken prosten eller prostinnan
är närvarande.
Ni tror kanske, att Charlotte då tar tillfället i akt för
att tala med mig om våra framtidsutsikter. Visst inte. Hon
talar med mig om mina sjuka, mina fattiga, hon talar om
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
