Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALKULLAN
och hyttor, att han ansågs lika rik som en Schagerström. Han
hade sin dotter vid sidan, och om han hade kommit åkande
från andra hållet, skulle den unge prästen enligt sitt löfte
ha varit tvungen att ge den myndige mannen ett tecken att
stanna, på det att han måtte kunna fria till dottern.
Det var inte lätt att säga vilken utgång ett dylikt tilltag
skulle ha fått. Ett piskrapp över ansiktet hade inte varit
alldeles otänkbart. Bergsman Aron Månsson var van att
gifta bort sina döttrar med grevar och baroner och inte med
pastorsadjunkter.
På nytt blev hon rädd, den gamla, syndiga människan,
som bodde i hans bröst. Hon rådde honom att vända, hon
sade, att detta var en alltför vågsam färd.
Men den nya, tappra Guds människa, som också fanns
inom honom, höjde sin jublande röst. Hon var glad över
att detta var en farlig vandring. Hon var glad, att hon fick
visa hur hon trodde och litade.
På höger sida om vägen reste sig en ganska brant sandås,
vars sidor var övervuxna av unga tallar, småbjörkar och
häggbuskar. Inne bland de täta snåren gick någon och sjöng,
Karl-Artur kunde inte se den sjungande, men rösten var
honom välbekant. Den tillhörde den slarviga dottern till
gästgivarn, hon, som sprang efter alla karlar. Hon var
honom helt nära. I vilket ögonblick som helst kunde det
falla henne in att vika av in på landsvägen.
Ovillkorligen började Karl-Artur gå sakta, så att hans
steg inte skulle höras upp till den sjungande. Han såg sig
till och med om efter någon möjlighet att undkomma.
På andra sidan vägen låg en äng, där en flock kor gick
på bete. Men korna var inte ensamma, en kvinna höll på
att mjölka dem, och även henne kände han igen. Det var
prostgårdsarrendatorns lagårdspiga, som var lång som en
karl och hade tre oäkta barn. Hela hans varelse drog sig
samman av förfäran, men i det han framviskade en bön till
Gud, gick han på.
Gästgivardottern trallade inne i småskogen, och den stora
lagårdspigan slutade mjölkningen och gjorde sig i ordning
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
